Att bevara status quo. En analys av socialnämndens möjligheter att bevara status quo för tvångsomhändertagna barn när förutsättningar för tvångsvård inte längre föreligger

Abstract

När ett barn inte längre är i behov av tvångsvård ska vården upphöra och den naturliga följden är att barnet återförenas med sina biologiska föräldrar. Det finns dock verktyg till socialnämndens förfogande för att tillgodose barnets behov av kontinuitet, såsom flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning, som möjliggör det för barnet att stanna kvar i familjehemmet även efter tvångsvården upphört. Ambitionen har varit att undersöka huruvida dessa verktyg är användbara för socialnämnden mot bakgrund av att de inte använts i fall där de kan anses ha varit nödvändiga, exempelvis i Lilla hjärtat-fallet. Detta har gjorts utifrån intresset att stärka barnets behov och barnets bästa i barnskyddsarbetet. Undersökningen har genomförts utifrån en rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod, där jag först har redogjort för gällande rätt inom ramen för LVU-processen samt flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning för att sedan undersöka socialnämndens arbete och vägledning under denna process. Fokus har legat på återföreningsprincipen, verktygens utformning och syfte samt hur dessa går ihop med det barnskyddsarbetet som socialnämnden ska bedriva. Undersökningen har visat att återföreningsprincipen genomsyrar socialnämndens barnskyddsarbete och det kan anses råda en motsättning mellan genomsyrandet av principen och verktygen socialnämnden har till sitt förfogande, vilket kan vara en förklaring till varför socialnämnden inte använt sig av verktygen. I anslutning till detta diskuteras även återföreningsprincipen, dess grad av styrka och vems intresse det egentligen tillgodoser.