Detta är den redaktionella inledningen till numret: ”Som ett brev på posten.” Med tanke på dagens postgångs opålitlighet och de allt färre fysiska brev som skrivs och skickas mellan människor tycks risken vara överhängande att talesättet snart kommer att vara helt tömt på mening, lika ogenomskinligt som ett spel för gallerierna. Kort sagt: En form utan förankring i faktiska erfarenheter. Liksom brevskrivandet i sig. Eller? Kommer brevets idé att överleva flytten in i det snabbare, elektroniska transportnätet, där handgreppet om pennan och rörelserna över papperet ersatts av fingertoppars tryck mot tangenter och displayer? I en framtid där inga packar med brev, skickade mellan olika författare kan hittas, sorteras, redigeras och ges ut i tjocka böcker? Kommer litteraturhistorikerna och biograferna över huvud taget att kunna orientera sig i den digitala röran? Kommer meddelandena och mejlen ens att finnas kvar? Vi ville göra ett temanummer om brev. För vi visste att brev betyder något alldeles särskilt, uppenbarar särskilda frågor. Under tiden som numret vuxit fram har vi fortsatt att förundras över vad brevet kan göra med den som skriver det och den som får det. Eller inte skriver det. Eller inte får det. Eller skriver och inte skickar det. Eller skriver och skickar det, men för sent. Eller får det i tid, men inte läser det. Ett brev är en text som skrivs för att bli läst. Brevet kan vara den plats där den människa skriver som inte skriver för många, kanske bara för en enda. Brevet kan vara den skrift som den som inte ser sig som en läsare ändå läser. Ibland skrivs breven för att berätta något, men kanske lika ofta för att få något att hända. För att det finns vilja, för att man lever. Och för att det finns någon att skriva till. Brevet har ett tilltal, innehåller en tydlig hänvändelse, och kan på så vis vara både lättsamt och uppfordrande. Att det inte går att göra ett nummer om brev utan att det genererar texter om kärlek, det tänkte vi nog. Och att det kraftfält av brist och överflöd, begär och avstånd som uppstår kring breven kan leda till att texter förvandlas från brev till litteratur och att litteratur kan leda till brevskrivande, det räknade vi också med. Att relationen mellan handen och skriften och texten inte är oviktig anade vi. Men på vilka sätt? Det visste vi inte. I det här numret av Ord&Bild har vi fått några fantastiska svar. Svar som bekräftat brevens betydelse, men ibland rört sig i oväntade riktningar. Ur fraser funna bland de tusentals läsarbrev som Selma Lagerlöf fick ta emot under sin författarkarriär har Jenny Bergenmar skapat en dikt – en kör av röster som vill berätta, som ber, och som ursäktar sig. Bergenmar har också gått djupare in i beundrar- eller är det kanske kärleksbreven, till Lagerlöf från Sally Högström. Sally skrev mer än hundra brev till den högt skattade författarinnan, och fick nästan lika många svar. Johan Örestig läser Rosa Luxemburgs brev med en rad av Simone Weil i bakhuvudet: ”Varje mänskligt väsen ropar i tysthet om att bli läst annorlunda.” I vibrerande formuleringar skriver Sofia Gräsberg om hur breven blir till ett rum där det är möjligt att stanna i sig själv genom att ge sig hän i språket med brevets mottagare för ögonen. Och i en brevväxling präglad av motstånd, avvikelser, spill och fördröjning skriver Linda Östergaard och Ida Börjel brev och meddelanden med Ingeborg Bachmanns privata anteckningar och breven till läkaren och psykoterapeuten Helmut Schulze som utgångspunkt. Ett av breven publiceras här i Linda Östergaards översättning. Ulf Karl Olov Nilsson har skrivit om Emily Dickinsons kuvertdikter och översatt nio av dessa, och Kajsa Bergström Feiff har omsorgsfullt avbildat kuverten och de svenska dikterna med avstamp i Dickinsons särpräglade handstil. I sin essä om Herta Müllers Hjärtdjur skriver Rebecka Bülow om breven som livsfara och poesin som motsats till diktaturens språk. Kajsa Sundin har läst renässanspoeten Gaspara Stampa och kultförfattaren Chris Kraus och ställt sig frågan om huruvida brev förmår väcka kärlek, och vad litteraturen hade varit utan de uteblivna svaren. På konstnären Dana Sederowskys handskrivna blad framträder en omvärldsorienterad eremit. En person med oupptäckt intelligens som går i cirklar, vill att saker ska vara raka och tydliga, börjar skriva dikt och drömmer om att drunkna i kreativitet som ingen får ta del av. Mariam Dalhoumi vänder våra blickar mot utgivna brev mellan ett antal manliga författare ur den arabiska 1900-talslitteraturen, bland annat tunisiske Aboul Qasim Shabbi, och möter poesi, känslor och en stark längtan efter svar. Översättaren Magdalena Sørensen går i Joan Didions fotspår och vi får följa med på hennes resa till Kalifornien, leva oss in i hennes varsamma hantering av den unga författarens sköra, röriga anteckningar och hennes egen väntan på att få tillgång till breven, och kanske något mer. Kajsa Öberg berättar om hur hon började ställa andra frågor om textens auktoritet när hon övergick från att översätta Andrej Platonovs romaner till hans privata brev, och i synnerhet inför det utkast till brevroman som med små justeringar består av just dessa brev. Och hur ska kritik utövas i ett brevnummer om inte som brevväxling? Kritik till och med mot brevväxlingen själv, visar det sig, för: ”Brevformen är fördömd! Man blir aldrig överraskad!” skriver Elis Monteverde Burrau i ett mail till David Zimmerman i deras gemensamma läsning av Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brev till varandra. I det andra bidraget till numrets brevkritikavdelning läser Majsa Allelin och Kristina Alstam passionerade brev av upplysningskvinnan Julie de Lespinasse och låter sig såväl skrämmas som inspireras av de känslosvallande brevformuleringarna i ett snart vindlande samtal om kärlek, om etikett och om väntan. Elise Ingvarsson ville skriva om de verkliga brevens vikt, hade tänkt skriva om Postens pågående kollaps, men hennes text blev till sms-dikt med Ahlindrömmar. Är det ”random egentligen, vad som faller in i brevets text”? undrar dikten. Är det det? Förmågan att med omsorg skriva ett brev för hand eller brodera dukar och linne för att göra något till ett hem, som i Burcu Sahins avslutande essä om tysta texter och stygn inuti och utanpå en människa, är oerhört omodern och på samma gång – hävdar vi – ytterst aktuell. Inte sällan är det just när någon eller något tycks vara på väg att försvinna som alldeles särskilda egenskaper och betydelser hos denna någon eller detta något plötsligt uppenbaras i ett nytt ljus. Det som en gång var självklart och tillgängligt är inte längre självklart och tillgängligt. Men inte försvinner väl våra brevväxlingar, vår längtan och våra rop efter svar? Något nytt måste väl komma ur detta? Sofia Gräsberg och Linda Östergaard Innehåll i Ord & Bild nr 3-4 2019 Tema: BREV Redaktionellt Sofia Gräsberg & Linda Östergaard Förlåt en okänd Jenny Bergenmar Att läsa och bli läst Johan Örestig I breven blir jag verklig för mig själv Sofia Gräsberg Jag hade velat skriva. Jag har velat skriva Ingeborg Bachmann, Ida Börjel & Linda Östergaard Om Emily Dickinsons kuvertdikter Ulf Karl Olov Nilsson De underbara ingenting Emily Dickinson Brevväxling i en diktatur. Om Herta Müllers roman Hjärtdjur Rebecka Bülow 24 vykort Aris Fioretos & Durs Grünbein Om svar anhålles (kanske inte) Kajsa Sundin Att gå i cirklar Dana Sedorowsky Brutna löften och försoning i modern arabisk brevskrivning Mariam Dalhoumi Breven, bron. Att gå i Joan Didions fotspår Magdalena Sørensen Breven och konsten. Om att översätta Andrej Platonov Kajsa Öberg Lindsten Jag är i tjänst hos Kung Kärlek. Sally Högströms brev till Selma Lagerlöf Jenny Bergenmar Ahlindrömmar Elise Ingvarsson En brevväxling som inte är intern är förljugen. Om Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling Elis Monteverde Burrau & David Zimmerman Länge leve den olyckliga kärleken. Om passion i förnuftets århundrade Majsa Allelin & Kristina Alstam Tyst text Burcu Sahin