Texten är skriven för Lyrikvännen, en tidskrift som sedan grundandet 1954 haft en folkbildande ambition att tillgängliggöra poesi och diskutera aktuella estetiska frågor, introducera centrala författarskap och hålla poesihistorien levande. I texten analyseras författare och professor Niklas Rådströms diktsamling Då, när jag var poet mot en bakgrund av Rådströms 45- åriga författargärning och breda konstnärliga praktik. En central fråga rör den utsaga som gett namn åt diktsamlingen och som behandlas av poeten själv i ett efterord. Utsagan inbjuder till tolkning bortom Rådströms egna läsanvisningar. I vilken grad är den temporala spjälkningen av författarskapet i ett förflutet som poet å ena sidan och å andra sidan en författare som sysselsätter sig med ”livet” ett uttryck för en litteratursyn och en litterär metod? Rådström hävdar att poeten ”förvandlar allt till språk”, medan hans dikter hävdar att poesins uppdrag är att transformera livet. Med döden ständigt närvarande äger denna transformation rum genom att förbinda en existentiell, bildrik lyrisk tradition med konkretionen av sjukdom och cytostatikabehandling på Huddinge sjukhus. Döden beskrivs som en försynt bibliotekarie och kärleken som språkets själva ursprung, därmed inte något som är skilt från livet. Läst på detta sätt blir diktens metod något som destabiliserar relationen språk och liv på ett sätt som delvis utmanar författarens utsaga.