När dagens segregation och ojämlikhet i Sverige diskuteras görs det ofta med utgångspunkt i frågor om representation och struktur. I denna essä undersöker jag vilken roll konstkritiken har i upprätthållandet och ifrågasättandet av ett segregerat och ojämlikt samhälle. Detta görs genom utvecklandet av begreppet ”vithetens konstkritiska organisationsprincip” för skapadet av det svenska medborgerliga subjektet. Essän tar sin utgångspunkt i den social demokratiska välfärdsstatens appropriering av ett borgerligt estetiskt kulturbegrepp. Essän går vidare med att undersöka dess filosofiska grund och dess relation till frågan om vad politik innebär, och framförallt till frågan om det demorkatiska medborgarskapets universalitet. Särskillt stor vikt läggs vid bildningsbegreppetets funktion i 1930-talets demokratiska kulturpoltik, och dess relation till den svenska ekonomiska tillväxten fram till mitten av 1970-talet. Essän visar hur den estetiska kulturens bildningsbegrepp delar upp befolkningen i mer eller mindre bildade och mer eller mindre civiliserade. I essän undersöks vidare hur vi kan förstå den konstkritiska subjektiviteten som en central del av den medborgerliga subjektivitet som legitimerar den parlamentariska demokratiska systemet. Slutligen sätts den estetiska kulturen i relation till vår tids segregation och ojämlikhet. Detta diskuteras med utgångspunkt i hur den ekonomiska stagnationen sedan 1970-talat kan förstås i relation till den estetiska kulturen och vad jag kallar ”vithetens konstkritiska organisationsprincip”. Essän argumenterar för att detta är ett outforskat perpsektiv på konstkritiken som är avgörande för hur vi kan förstå framförallat två rörelser i dagens samhälle. Dels liberala konstnärer, debattarer och forskare som idag likställer liberalismens kris med konstens kris, och dels den växand grupp aktörer för vilket behovet av att dekolonisera konstens institutioner är så akut.