Sjuksköterskans roll i vård- och behandling av patienter med förmaksflimmer. En systematisk litteraturstudie

Abstract

Bakgrund: Förmaksflimmer (FF) är den vanligaste hjärtrytmrubbningen hos vuxna och ett växande problem av epidemisk karaktär. FF är en sammansatt och komplicerad sjukdom med svåra konsekvenser som följd och av denna anledning behöver vården erbjuda stöd och behandlingsalternativ som motsvarar denna komplexitet. Sjukvården har gjort stora framsteg i behandlingen av FF. De fyra pelarna; riskfaktorhantering, antikoagulationsbehandling, frekvenskontroll och rytmkontroll med ett fundamentbestående av utbildning och engagemang, är alla lika viktiga för en framgångsrik behandling. Vården står idag inför nya utmaningar med ökade behov samtidigt som tillgången till resurser är begränsade. Här har sjuksköterskan en viktig roll att fylla. Syfte och frågeställningar: Att identifiera interventioner riktade till patienter med förmaksflimmer där sjuksköterskor är involverade, självständigt eller i team. 1. Vilken medverkan/funktion/roll har sjuksköterskor i vård och behandling av patienter med förmaksflimmer? 2. Vilka är effekterna av dessa interventioner? Metod: En systematisk litteraturstudie bestående av nio artiklar med kvantitativ ansats av hög eller medelhög kvalitet analyserades enligt Bettany-Saltikov & Mc Sherry (2016). Resultatet presenterades i tabellform och i beskrivande text. Resultat: Sjuksköterskans olika roller definierades såsom medverkande i team, i samarbete med andra professioner, i en koordinerande funktion samt inom ramen för egenledda mottagningar. Sex interventioner framträdde: sjukdomsspecifik utbildning, hälsoråd och egenvård, undersökningar och kontroller, psykosocialt stöd, översyn och justering av läkemedel samt digitala verktyg för beslutsstöd. Sammanfattningsvis sågs att en samvariation av utbildning, hälsoråd och psykosocialt stöd gav signifikanta effekter på livskvalitet följsamhet till guidelines och specifik sjukdomskunskap. När det gällde incidensen för sjukhusinläggningar och död var denna signifikant lägre i några av interventionsgrupperna, vilket med viss osäkerhet kunde tillföras sammansättningen av utbildning, hälsoråd, egenvård och psykosocialt stöd. Avseende sjukhusinläggning och död verkade dessa interventioner inte ge någon förbättring eller vara sämre. Slutsats: Resultatet har visat att när sjuksköterskor är involverade i vården blir resultatet lika bra eller bättre än vid tidigare given vård. Kliniska implikationer: individanpassad patientutbildning, riskfaktormodifiering och egenvårdskunskap samt att sprida kunskap för bättre följsamhet till guidelines i vården.