”DET ÄR LÄTT ATT MAN KÄNNER SIG UTESLUTEN, FÖR JAG BOR ÄNDÅ HÄR” En kvalitativ studie om barns omsorgsgivande i relation till sina föräldrars familjehemsuppdrag och hur det erkänns av familjen och socialtjänsten

Abstract

Syftet med vår studie är att undersöka hur familjehemsföräldrars egna barn i vuxen ålder ser på sitt omsorgsgivande inom ramen för familjehemsuppdraget. Vi vill även undersöka deras upplevelse av hur deras omsorgsgivande uppmärksammades och erkändes av andra. De fem respondenterna är myndiga personer vars föräldrar under uppväxten haft familjehemsuppdrag. Med hjälp av Honneths erkännandeteori och Masons begrepp inkännande aktivitet och aktiv känslighet fokuserades på att förstå hur känslan av omsorgsansvar föds i respondenterna, hur det tog sig i uttryck och hur omsorgspraktiken erkändes av deras familj och socialtjänsten. Det empiriska materialet samlades in genom kvalitativa intervjuer med ett semistrukturerat upplägg. Resultatet visade på samstämmighet med tidigare forskning i att det rådde en ambivalens hos familjehemsföräldrarnas egna barn kring upplevelsen av att vara en del av ett familjehem då erfarenheterna var både positiva och negativa. Omsorgspraktiken var omfattande och tog sig uttryck genom både tankeverksamhet och handlingar. Respondenterna upplevde en blandning av erkännande och icke-erkännande från familjemedlemmarnas sida. Socialtjänsten var däremot frånvararande och relationen mellan den respondenterna präglades av ett icke-erkännande i relation till respondenternas omsorgspraktik. I slutdiskussionen problematiseras detta icke-erkännande utifrån Socialtjänstens ansvar att se till alla barn bästa i enlighet med Barnkonventionen.