BESTRIDBARA VILLKOR OCH SVÅRFÖLJDA EXEMPEL. En textkritisk läsning av Horatius’ femte Romarode (Hor. Carm. 3, 5 ”Caelo tonantem”)

Abstract

I ett avgörande skede av Horatius’ femte Romarode (Hor. Carm. 3, 5, 13–18) beskrivs hur den historiska figuren Regulus bestrider villkoren för en fångutlämning, med invecklade hänvisningar till ett exempel (exemplo), en katastrof (perniciem) och en kommande tidsålder (veniens in aevum). Skildringen rymmer ett seglivat textkritiskt problem, då handskrifternas ordalydelse av vers 15, exemplo trahentis, är starkt ifrågasatt. Å ena sidan gör detta odets komplexa innehåll svårt att tolka, men å andra sidan skulle en noggrann undersökning av just textens budskap och uttryckssätt kunna skapa nya öppningar i sökandet efter en allmänt godtagbar förståelse av dess ordalydelse och syntaktiska struktur. Denna kandidatuppsats presenterar en sammanhängande läsning av det femte Romarodet som helhet, vilket innefattar dels en prosaöversättning till svenska och en tolkning av diktens innehåll, dels en språklig närstudie av det textkritiska problemområdet och en kritisk genomgång av tidigare forsknings lösnings- och läsningsförslag. Ett genomgående tema är strävan efter att ta fasta på det vi vet om Horatius’ kommunikativa avsikter, odets samtida framförande-kontext samt den samtida publikens förkunskaper. I den textkritiska analysen uppdagas tidigare obeskrivna svagheter hos de två mest väletablerade konjekturerna, Canters exemplo trahenti och Bentleys exempli trahentis, med hjälp av ett analysförfarande som fokuserar på det omstridda ställets innehållsliga och syntaktiska kontext. Samtidigt synliggörs vissa subtila finesser hos handskrifternas läsart, som från detta perspektiv inte framstår som fullt så problematisk som den ofta beskrivs. Behovet av nya konjekturer kan visserligen inte uteslutas, men analysens slutsatser pekar mot ett väldefinierat verkningsområde för framtida ändringsförslag, där trahentis / perniciem veniens in aevum går att godta som ett autentiskt uttryck medan det adverbiellt tolkade exemplo förblir ordkedjans svagaste länk. En konjektur som ersätter detta ord med ett mer övertygande adverbiellt uttryck skulle alltså kunna resultera i en tydlig förbättring av hela meningen, såtillvida användningen av exemplo som ett fritt adverbial inte kan beläggas i analyser av Horatius’ övriga produktion. Den språkliga närstudien av verserna 13–18 medförde även ett mer oväntat resultat, nämligen att ett flertal vedertagna tolkningar av enskilda ord och uttryck i denna problematiska mening verkar vila på ytterst tveksamma syntaktiska och lexikala grunder. Detta berör i synnerhet villkorsbisatsen i verserna 17–18: både dess språkliga sammansättning och dess textkritiska betydelse tycks märkligt obeaktade av tidigare forskning.