dc.contributor.author | Olsson, Martin | |
dc.date.accessioned | 2021-06-17T11:19:57Z | |
dc.date.available | 2021-06-17T11:19:57Z | |
dc.date.issued | 2021-06-17 | |
dc.identifier.uri | http://hdl.handle.net/2077/68629 | |
dc.description | Denna diakrona studie följer utvecklingen av den franska satsens huvudkomponenter, då dessa är av avgörande betydelse för den ömsesidiga förståelsen. Studiens mål är att genom en korpusstudie följa hur subjekt, verb och direkt objekt markeras genom historien. Korpusen består av fem versioner av Bibelns skapelseberättelse (Första Mosebok 1:1-2:3), alla översatta under olika epoker i franska språkets historia : fornfranska, medeltidsfranska, klassisk franska och modern franska (Boysen 1996). I syfte att illustrera Dixons (1994) morfologiska cykel har en latinsk version lagts till. Korpusen, som uppgår till cirka 4000 ord, har analyserats med avseende på ordföljd, kasus, subjektsböjt verb och bruk av personliga pronomen. Resultatet pekar på att ordföljden har blivit fastare. SVO/S (subjekt-verb- objekt/egentligt subjekt) verkar dominera i franskan genom historien. Resultatet visar också att kasusmarkeringarna slutgiltigt togs ur bruk mellan 1200-talet och 1500-talet och att de personböjda verben består trots att antalet utsatta subjektspronomen har stigit. Vid beaktandet av resultatet måste korpusens ringa omfattning vägas in. | sv |
dc.description.abstract | Cette étude diachronique suit l'évolution des principaux constituants de la phrase française partant du constat que la compréhension mutuelle des locuteurs en dépend. Le but de ce mémoire est de suivre le marquage des principaux constituants de la phrase (sujet, verbe, objet direct) à travers un corpus de cinq versions du récit de la création biblique (Genèse 1,1-2,3) traduites aux différentes époques proposées par Boysen (1996) : ancien français, moyen français, français classique et français moderne. Afin d'illustrer le cycle morphologique de Dixon (1994), une version latine y a été ajoutée. Le corpus, se constituant d'environ 4000 mots, est analysé en fonction d'ordre des constituants, de marquage casuel, de marquage du sujet au sein du groupe verbal ainsi que d'usage du pronom personnel sujet. Le résultat suggère que l'ordre des constituants est devenu plus rigide. L'ordre dominant du français à travers les époques semble être SVO/S (sujet-verbe-objet direct/sujet logique). Le résultat propose aussi que le marquage casuel s'est mis complètement hors d'usage entre le XIIIe et le XVIe siècle, que le marquage du sujet au sein du groupe verbal reste, mais que le nombre de pronoms personnels sujets explicites a augmenté au fil des siècles. Toutefois, en regardant le résultat, il faut se souvenir que l'étude se fonde sur un corpus limité. | sv |
dc.language.iso | fra | sv |
dc.relation.ispartofseries | SPL kandidatuppsats, franska | sv |
dc.relation.ispartofseries | SPL 2021-007 | sv |
dc.subject | franska | sv |
dc.subject | fornfranska | sv |
dc.subject | latin | sv |
dc.subject | diakron lingvistik | sv |
dc.subject | ordföljd | sv |
dc.subject | morfologi | sv |
dc.subject | syntax | sv |
dc.subject | verb | sv |
dc.subject | noll-syntax | sv |
dc.title | Évolution des principaux constituants de la phrase française. Étude morphosynaxique de cinq traductions de la Genèse | sv |
dc.type | Text | |
dc.setspec.uppsok | HumanitiesTheology | |
dc.type.uppsok | M2 | |
dc.contributor.department | University of Gothenburg/Department of Languages and Literatures | eng |
dc.contributor.department | Göteborgs universitet/Institutionen för språk och litteraturer | swe |
dc.type.degree | Student essay | |