Faktorer som påverkar sjuksköterskan att inte göra en orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa

Abstract

Bakgrund: Barn som far illa är ett globalt problem och det finns ett mörkertal av barn som misstänks fara illa. Forskning visar att trots sjuksköterskans anmälningsplikt finns fall där sjuksköterskan väljer att inte göra en orosanmälan. Sjuksköterskan har en stor möjlighet att identifiera och hjälpa barn som far illa i sin yrkesprofession. Fysiskt våld eller andra typer av misshandel mot barn kan orsaka framtida men och därför kan en orosanmälan vara livsavgörande för barnet. Syfte: Att kartlägga vilka faktorer som påverkar sjuksköterskan att inte göra en orosanmälan trots misstanke om att ett barn far illa. Metod: Studien är en litteraturöversikt med avsikt att undersöka problemområdet samt sammanställa tillgänglig kunskap och befintlig forskning. Studien baseras på elva vetenskapliga originalartiklar. Samtliga artiklar är granskade och sammanställda enligt Fribergs metod. Resultat: Kunskapsbrist är den största gemensamma faktorn som påverkar sjuksköterskan att inte göra en orosanmälan. Även osäkerhet kring bevisning och brist i kunskap av symtom och tecken var påverkande faktorer. Det är vanligt att sjuksköterskor avstår att göra en orosanmälan på grund av rädsla och oro för hämndaktioner. Sjuksköterskans egen attityd kan också påverka valet att avstå att göra en orosanmälan trots att det finns misstanke om att ett barn far illa. Slutsatser: Sjuksköterskans beslutstagande kring att göra en orosanmälan är komplext och påverkas av många faktorer. Resultatet visar att sjuksköterskor behöver mer utbildning, ökad kunskap, mer stöd, tydligare riktlinjer och hjälp att kunna hantera rädsla för att göra en orosanmälan när barn misstänks fara illa. Författarna föreslår ett förbättringsarbete gällande ovan nämnda faktorer för att skapa ett bättre arbetssätt för sjuksköterskan i sitt omvårdnadsarbete, och därigenom minska barns lidande och främja hälsa.