INTENSIVINLÄRNING FÖR SMÅ BARN MED AUTISM

Abstract

Syfte: Studien syftar till att få kunskap om de erfarenheter professionella inom habiliteringen och inom förskolan kommunicerar gällande möjligheter och hinder runt arbetet med förskolebarn utifrån metoden Intensiv beteendeträning (IBT) - habiliteringens intensivintervention till barn som erhållit en autismdiagnos. Vidare syftar studien till att belysa olika perspektiv på lärande som framträder i relation till dessa erfarenheter samt hur arbetet med metoden påverkar det enskilda barnet. Teori: Studien tar ett avstamp i sociokulturell teori. Studien önskar åskådliggöra den kulturella interaktionen och kommunikationen och beskriva vilka uppfattningar som framkommer genom språkliga uttryck, avseende lärande utifrån en specifik lärandemetod för barn med diagnosen autism. Studien har även ett intresse i att förstå hur lärandesyn, styrdokument och behandlingsinterventioner formar individers språkliga uttryck kring en specifik lärandemetod utifrån den kontext individen befinner sig i. Även inspiration i systemteori har tillämpats i studien. Systemteorin blir intressant då den behandlar sociala interaktioner och relationer mellan människor i olika lärmiljöer. Systemteori som teoretiskt perspektiv möjliggör att även att se hur två skilda delar som förskolan och habiliteringen i egenskap av organisationer samverkar och därmed påverkar barnet lärande och utveckling utifrån en specifik lärande metod (IBT). Metod: Kvalitativ metod har tillämpats i studien. För att få tillgång till informanternas berättelser har intervjun använts som metod, både genom ostrukturerade fokusgruppsintervjuer samt semistrukturerade enskilda intervjuer. Resultatet framträder i språklig form där muntliga uttalanden och utskrivna texter analyserats. Resultat: Slutsatserna i denna studie visar på en stor diskripens mellan förskolan och habiliteringens uppfattningar och beskrivningar av arbetet med IBT-metoden. Det krockar mellan det två kontexterna avseende ett flertal synsätt. Habiliteringen beskriver metoden som ett förhållningssätt och strategier för lärande, medan förskolans pedagoger beskriver metoden strikt, manualstyrd 3 och mekanisk. Det framkommer brist på dialog mellan habilitering och förskolan gällande det enskilda barnet förutsättning, samt på vilket sätt den förskola barnet vistas i är organiserad. Det framkommer inga naturliga dialogkanaler mellan habilitering (exo) och förskolan (mikro), dessa måste utvecklas av organisationerna själva. Gällande möjligheterna att generalisera kunskaper i barnets olika miljöer lyfts förskolan fram som viktig, både från habiliteringen och i forskning. Samverkan mellan familj, förskolan och habilitering visar också på positiva effekter för barnet då det blir ett riktat stöd inom alla kontexter barnet vistas.