Ensamkommande barn: En diskursanalys av den retoriska utvecklingen i USA

Abstract

Syftet med det här arbetet är att undersöka åtta kommittémöten i den amerikanska kongressens representanthus för att se hur retoriken ser ut kring ensamkommande barn för åren 2015–2019. Specifikt innebär detta att med hjälp av en poststrukturalistisk utgångspunkt hitta de retoriska strategier och sanningsregimer som tillsammans konstruerar förståelsen av ensamkommande barns identitet. Denna förståelse får en direkt inverkan på de lagar som går igenom kongressen och påverkar således även ensamkommande barns behandling i USA. Som framkommer i arbetet så grundas barnens identitet på två olika skildringar som dels porträtterar barnen som ett hot och dels som offer. För att analysera detta används Norman Faircloughs kritiska diskursanalys. Från diskursanalysen används dess tredimensionella modell för att analysera kommittémötena. Modellen bygger på diskurs som text, diskursiv praktik och social praktik vilket även gör att analysen kompletteras med tal från de dåvarande presidenterna Barack Obama och Donald Trump. Resultatet tyder på att de diskurser som finns utanför representanthusets möten har en inverkan på den övervägande ton som används för att prata om immigration i allmänhet men i synnerhet för att diskutera ensamkommande barn.