”Ajatelkaa se ensimmäinen aamu kun tietää että hela veckan är framför oss ja mennä syömään frukostia”. Kodväxlingens grammatik i en svenskfinsk familj

Abstract

Föreliggande studie försöker identifiera kodväxlingens grammatiska mönster genom en kvalitativ grammatikanalys av vardaglig språkanvändning hos en svenskfinsk familj i norra Sverige. Fokus ligger alltså på att kartlägga hur två språktypologiskt skilda språk, nämligen svenska och finska, språkstrukturellt samverkar inom ett och samma yttrande. Studiens primära material består av ljudinspelningar som genomförts i samband med tre skilda familjemiddagar i februari 2021. Härur har jag transkriberat och analyserat de sekvenser där kodväxling förekommer, vilka avgränsas med hjälp av samtalsanalytiska verktyg. För att identifiera morfosyntaktiska mönster i det transkriberade materialet, görs en kvalitativ grammatisk analys utifrån den traditionella grammatikens begreppsapparat. Den grammatiska analysen relateras även till studiens teoretiska ramverk som består av språkens typologiska skillnader och universella grammatiska analysmodeller för kodväxling. En övergripande slutsats som kan dras ur det primära materialet är att deltagarna tillämpar en tämligen stark enspråkighetsnorm; de håller isär språken i stor utsträckning. De sociala rollerna, det vill säga om deltagaren befinner sig i rollen som förälder, barn eller syskon, verkar ha betydande inverkan på om det överhuvudtaget sker någon kodväxling. I studien analyseras endast de vuxna deltagarnas kodväxling eftersom det endast uppträder enstaka exempel på barnens kodväxling. Resultaten visar att barnens dominanta språk är svenska. Lexikal kodväxling sker främst när svenska substantiv och verb integreras morfosyntaktiskt i finskan. De svenska substantiven integreras i finskans kasusformer nominativ och partitiv. Analysen tyder också på att vid kodväxling inom enskilda substantiv tillämpas finskans demonstrativpronomen se (den) i singular och ne (de) i plural som en bestämd artikel. Den här användningen uppträder specifikt i de strukturer där svenskan skulle ha krävt en bestämdhetsmarkör. De svenska verben blir integrerade morfosyntaktiskt i finskans modusformer indikativ (presens, perfekt och pluskvamperfekt), konditionalis (presens) och i infinitiv. Det går även urskilja ett fall där hjälpverbet uttrycks på finska och huvudverbet på svenska. När kodväxling sker på fras- och satsnivå är det inte lika enkelt att avgöra vilket av språken som bestämmer de morfosyntaktiska ramarna för ett yttrande. Däremot visar det sig att språkbrukarna eftersträvar den språkenliga strukturen i båda skilda språken. Till exempel sker det ingen kodväxling inom prepositionsfraser. Resultaten tyder på att gränsen mellan huvud- och bisats verkar möjliggöra kodväxling. Resultaten och slutsatserna av den här studien kan vara intressanta för forskare inom kodväxling men också för svenska som andraspråklärare som vill få en inblick i hur två språktypologiskt skilda språk kan samverka inom ett och samma yttrande.