dc.contributor.author | Engdahl, Kim | |
dc.date.accessioned | 2021-09-29T16:56:58Z | |
dc.date.available | 2021-09-29T16:56:58Z | |
dc.date.issued | 2021-01-23 | |
dc.identifier.uri | http://hdl.handle.net/2077/69731 | |
dc.description.abstract | Jag plockar upp fiolen efter flera års uppehåll och börjar spelar, fingrarna rör sig snabbt och
lätt på greppbrädan, att tänka hjälper inte här utan det handlar om känsla och att ge mig hän.
Kroppen minns utan att huvudet hänger med på noterna, på det sätt att jag inte vänder mig till
mina tankar för att komma på hur jag ska spela utan försöker snarare motarbeta tankar.
Precis som när jag jobbar med trä, lera, gips, hår eller textil så har materialets egenskaper
begränsningar och kvaliteter som jag samspelar med.
Skulpterande har ett fysiskt lekande letande sätt där en abstrakt känsla om form växer fram.
Jag testar mig fram tills jag hittar rätt.
Sedan jag var fyra år har jag tagit fiollektioner efter Suzukimetoden vars pedagogik liknar hur
barn lär sig prata. Lärandet grundar sig inte på noter och teori utan tränas genom att lyssna
och efterlikna det vill säga att spela på gehör. På liknande sätt tar jag mig an konstprojekt,
inlyssnande. Göra först och värdera sen, upprepa. Kroppen fungerar som minne och som
något lärprocessen sker genom. | sv |
dc.language.iso | swe | sv |
dc.title | Kroppens kunskap i en teoretiskt överordnad hierarki - Om hur tyst kunskap inom hantverk och sociala praktiker kan användas som konstnärlig metod | sv |
dc.type | Text | sv |
dc.type | Image | sv |
dc.contributor.department | University of Gothenburg/HDK-Valand - Academy of Art and Design | eng |
dc.contributor.department | Göteborgs universitet/HDK-Valand - Högskolan för konst och design | swe |
dc.type.degree | Student essay | |