Ställföreträdares representation av 12- till 14-åriga klienter vid tvångsomhändertaganden - En undersökning av implementeringen av LVU:s bestämmelser om barnets bästa, barnets rätt att få sin inställning klargjord och barnets rätt att få sin vilja beaktad

Abstract

Denna uppsats undersöker hur ställföreträdare för barn i LVU-mål hanterar gränsdragningen mellan barnets "subjektiva" vilja och dess "objektiva" intresse när de avgör vad som är bäst för barnet. Uppsatsen genomfördes i syfte att ta reda på i vilken utsträckning ställföreträdare för barn under 15 år tillämpade LVU:s bestämmelser i 36 och 1 § LVU i enlighet med lagstiftarens intentioner. För detta ändamål undersökte jag ställföreträdarnas benägenhet att framföra sina klienters önskemål till domstolen, graden av oenighet mellan ställföreträdare och klienter beträffande yrkandet samt variationer i hanterandet av klienter i olika åldrar. Uppsatsen lämnar två huvudsakliga bidrag till implementeringsforskningen. För det första riktar den uppmärksamheten mot professionella yrkesutövare inom privat sektor, vilka traditionellt sett inte har betraktats som relevanta aktörer av top-down och bottom-up-skolorna. För det andra saknas tvärvetenskaplig implementeringsforskning som utforskar juridiska frågeställningar med hjälp av en kombination av statsvetenskapliga och rättsdogmatiska metoder. Resultatet av den genomförda studien påvisade en lyckad implementering beträffande barns rätt att få sin inställning klargjord, med undantag för mål rörande 12-åringar. Studien visade därutöver att tyngdpunkten vid bedömningen av barnets bästa ligger på barnets intresse, på bekostnad av barnets vilja. Slutligen identifierades ett implementeringsproblem i att ställföreträdare, i motsats till vad lagen föreskriver, inte lät sina klienters önskemål få större genomslag i takt med deras ökande ålder och mognad.