Lämplig förälder vid assisterad befruktning med donerade könsceller och vid adoption - en analys utifrån principen om barnets bästa

Abstract

I uppsatsen undersöks lämplighetsbedömningarna som görs vid assisterad befruktning med donerade könsceller och vid adoption utifrån vad som anses vara en lämplig förälder. Undersökningen utgår från princip om barnets bästa. Lämplighetsbedömningarna analyseras inte enbart utifrån principen om barnets bästa, utan jämförs även med varandra. Lämplighetsbedömningarna studeras utifrån lagtext, förarbeten, rättspraxis, doktrin, Socialstyrelsens allmänna råd och handböcker. Men de studeras även utifrån fyra intervjuer med olika verksamma personer inom områdena som syftar till att exemplifiera verkligheten. Eftersom bedömningarna utgörs av prövningar utifrån det enskilda fallet finns det inte ett svar på hur en lämplig sökande är. Bilden framkommer dock att idealet av en lämplig person är helt frisk både fysiskt och psykiskt, inte för gammal, men heller inte för ung och inte har eller haft några direkta svårigheter, varken mentalt eller materiellt. Men som också har stabila levnadsförhållande, är stabil och trygg i sig själv och i en eventuell relation. Den sökande ska också ha ett socialt nätverk som kan stötta och vara till hjälp. Den sökande ska också uttrycka att hen kommer berätta för barnet om barnets ursprung. Lämplighetsbedömningen vid internationell adoption är mycket mer omfattande än vid assisterad befruktning och det krävs mer av en sökande om hen skaffar barn genom en internationell adoption än om hen gör det genom assisterad befruktning med donerade könsceller. Faktorerna som tas upp både vid förarbeten, handböckerna och intervjuerna syftar till att försöka utreda om den sökande kommer kunna tillgodose barnets behov. Det framkommer också att dessa är utarbetade utifrån forskning kring vad barn behöver och vad som utgör riskfaktorer, vilket är i linje med principen om barnets bästa. Dock kan viktiga faktorer lämnas oaktade då faktorerna inte alltid är reglerade i lag. Lagstiftningen gällande assisterad befruktning med donerade könsceller och adoption kan anses vara mer i enlighet med barnets bästa än reglerna för fastställande av föräldraskap. Chansen för barnet att få en förälder som kan tillgodose barnet behov borde öka om en lämplighetsbedömning görs innan barnet kommer till sin familj eller nya familj. Det sociala föräldraskapet har visat sig vara viktigare för barn än det genetiska och vid assisterad befruktning med donerade könsceller och vid adoption fastställs föräldraskapet inte utifrån genetik utan utifrån lämplighet. Men det finns även en rätt att få vetskap om sitt ursprung som inte finns för alla barn.