Som metallkonstnär är jag intresserad av järnets egenskaper och människans förmåga till perception. Att se det som finns emellan, och fylla i det som saknas. Jag är omgiven av ett böljande skogslandskap som har stor inverkan på vad jag gör. I skogen samlar jag på mönster, samband, kottar och löv. Jag arbetar ofta med att sammanföra naturmaterial och stål. Jag söker efter en slags formel, där stålet är både underordnat naturmaterialet och faktiskt bestämmer vilken form naturmaterialet ska anta. Det måste bli ett möte mellan det organiska och stålet där bådas egenskaper kommer till sin rätt. Jag gick länge och funderade på grankottar. De ligger överallt i skogen, man är så van vid dem att man knappt lägger märke till dem. Ändå är de väldigt vackra och avancerade objekt, frökapslar som det tar skogen flera år att bryta ned. Ett utmärkt material för att bygga någonting i ett rum! Jag frågar mig vad som är kottens egenskaper, dess vilja och väsen? En sak hade jag lagt märke till och det är hur kotten ändrar form när man har tagit den från den blöta skogsmarken och haft den ett tag på sitt skrivbord: hur den torkar och öppnar sig, blir bred och spretig. Efter rätt många försök där kottarna har spenderat ganska mycket tid i en låda på vinden så börjar något ta form i huvudet. Stålet blir till grenar, eller kanske är det en cellkärna, ett fönster, en scen för grankottar. I denna metallstruktur kan man fördela blöta grankottar som sen fastnar väldigt stadigt när de torkat. Så hårt att man kan hänga strukturen i taket och kottarna sitter kvar där de sitter.