| dc.description.abstract | Vår studie riktar sig mot att undersöka om förskollärare har en strategi som kan stödja barn
som utsätts för trauma, om så är fallet, vilken typ av strategi är det och vilken kunskap har de?
Syftet med studien är också att genom intervjuer se och förstå hur förskollärare möter barn
med traumatiska upplevelser och hur olika strategier påverkar barnen. Denna studie lyfter
även sex vuxnas tidigare erfarenheter med trauma i förskolan och hur de önskar att
förskoleverksamheten ska fortsätta bemöta barn med trauma.
I den här studien har vi två perspektiv där det ena bygger på fyra pedagogers sätt att arbeta
med barn som har upplevt trauma och det andra är vuxna som har upplevt trauma när de var i
förskoleåldern. Dessutom hur de hanterades av förskollärare och vad de nu önskar att
förskollärare ska ha i åtanke vid hanteringen av barn med trauma. I detta arbete använde vi
strukturerade intervjuer med frågor formulerade med avsikt att få ett brett perspektiv på
förskollärarnas erfarenheter i verksamheten. Vår teoretiska inställning är fenomenografisk
teori. De centrala begreppen i vår undersökning är trauma, empati, krispedagogik och
lågaffektivt bemötande. Dessa begrepp valdes för att de ger förståelse i vad trauma är och hur
man bäst kan agera i bemötandet med barn som upplevt trauma. Studiens slutsats landar på att
alla barn ska bemötas efter sina behov då de alla är olika. Även att pedagoger bör vara
medvetna om hur mycket de påverkar barn, då detta kan hjälpa barnet långt in i vuxenlivet
genom visad nyfikenhet kring vad barn erfar och inte hastigt bedöma barnets beteenden. Sista
punkten som lyfts i slutsatsen är att pedagoger bör tänka nyanserat och tala öppnare med barn
kring tabubelagda ämnen som sjukdom, död och hur barn kan skydda sig mot sexuella
övergrepp. | en_US |
