Skiljeavtalets objektiva omfattning

Abstract

Skiljeavtalets objektiva omfattning har prövats av HD i ett flertal fall de senaste 20 åren och frågan om ett skiljeavtal ska tolkas extensivt eller restriktivt har varit föremål för stor debatt i den juridiska litteraturen. HD:s senaste avgörande NJA 2019 s. 171 innebär enligt vissa att HD tagit ställning till att skiljeavtal ska tolkas extensivt. I denna uppsats prövas om det finns tolkningsutrymme i dagens rättsläge att nå slutsatsen att en tvist avseende avtal utan skiljeklausul kan prövas i ett skiljeförfarande till följd av att parterna har andra avtal vilka innehåller en skiljeklausul. Med utgångspunkt i denna huvudfråga utreder uppsatsen skiljeavtalets omfattning utifrån identifieringskravet i lagen om skiljeförfarande och den av praxis utvecklade anknytningsdoktrinen samt vilka efterföljande verkningar ett skiljeavtal kan ha för parters övriga avtal till följd av partsbruk och passivitetsbindnings-regeln. Uppsatsen överblickar även lagstiftarens ändamål och intressen med lagstiftningen, vilket inkluderar en översikt av den internationella uppfattningen avseende skiljeavtalets omfattning. Uppsatsens resultat är att det i dagens rättsläge finns utrymme att göra bedömningen att en tvist avseende ett avtal utan tvistlösningsklausul kan avgöras genom skiljeförfarande på grund av att parterna tidigare ingått avtal med skiljeklausul. Detta resultat framstår även vara förenligt med lagstiftarens ändamål och intressen för lagen om skiljeförfarande, vilket innebär att det inte bara är möjligt att göra en tolkning enligt detta resultat utan att det dessutom finns goda skäl för att just denna tolkning ska göras.