Ursprungslandsprincipen i tjänstedirektivet

Abstract

Ursprungslandsprincipen i tjänstedirektivet

År 2000 höll det Europeiska rådet ett extra möte i Lissabon. Under detta möte togs det beslut om en gemensam strategi, den så kallade Lissabonstrategin, för att öka den ekonomiska tillväxten, skapa fler jobb och ökad social sammanhållning i Europeiska Unionen (EU). Målet för denna strategi är att göra den EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast år 2010. Ett mycket viktigt steg i detta är genomförandet av den inre marknaden för tjänster. År 2000 antog därför kommissionen en strategi för tjänster på den inre marknaden. Slutsatsen i denna strategi var att lagstiftning krävdes på tjänsteområdet, 2004 lade kommissionen fram ett förslag till direktiv om tjänster på den inre marknaden (tjänstedirektivet). Detta förslag visade sig dock vara mycket kontroversiellt och fick stor uppmärksamhet i media i de olika medlemsländerna . En av anledningarna till de starka reaktionerna var ursprungslandsprincipen som användes i direktivets artikel 16. Denna princip innebar att vid tillfälligt utövande av tjänster i ett annat land än ursprungslandet, skulle tjänsteleverantören följa ursprungslandets (etableringslandets) lagar och inte värdlandets. Likaså skulle ursprungslandet vara ansvarigt för tillsynen av tjänsteleverantören, även då denne utförde tjänster i ett annat medlemsland. Enligt direktivet skulle ett värdland enbart i vissa fall kunna kräva att dess lagar följdes. Ursprungslandsprincipen återfinns på tre ställen i övrig gemenskapslagstiftning: i E-handelsdirektivet , TV-direktivet och på försäkringsområdet . Att använda sig av en ursprungslandsprincip på tjänsteområdet skulle innebära en ändring av vad som tidigare gällt på området för fri rörlighet för tjänster, nämligen principen om ömsesidigt erkännande som utarbetats av EG-domstolen. Många oroade sig för att ursprungslandsprincipen skulle leda till social dumping och snedvriden konkurrens. Efter lång behandling i EU: s olika organ presenterades 2006 ett nytt förslag till tjänstedirektiv . Den 12 december 2006 undertecknades direktivet av parlamentet och rådet och medlemsstaterna gavs tre år att implementera direktivet. Detta direktiv innehåller en mängd ändringar från det första förslaget till tjänstedirektiv. Många ändringar utgör dock klargöranden. En av de största ändringarna i direktivet är att ursprungslandsprincipen i artikel 16 tagits bort och artikel 16 stadgar istället en frihet att tillhandahålla tjänster. Artikeln har fått en helt annan lydelse än enligt första förslaget och värdlandet kan nu ställa krav på en tjänsteleverantör från ett annat medlemsland som tillfälligt vill utföra tjänster på dess territorium. Kraven måste dock alltid följa principerna om icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet. Artikel 16 slutliga lydelse innehåller inte heller något rörande tillsyn av tjänsteleverantörer då de utför tjänster i ett annat medlemsland. Reglering kring detta återfinns i artikel 31 i det slutliga direktivet. Enligt artikel 31 skall värdlandet ensamt utöva tillsyn av tjänsteleverantörer från andra medlemsländer då det gäller krav som kan ställas på tjänsteleverantören enligt artikel 16 och 17. Detta innebär en markant ändring i direktivet, från att ursprungslandet skulle utöva tillsyn till att värdlandet skall utöva tillsyn. Artikel 16 i dess slutliga lydelse är mer komplicerad än dess föreslagna lydelse och det kan därför vara intressant att klargöra vad artikeln egentligen ger uttryck för i dess slutliga lydelse. Utgångspunkt i uppsatsen tas i tre olika alternativ. 1. Artikel 16 i dess slutliga lydelse utgör en lagstadgad princip om ömsesidigt erkännande. 2. Artikel 16 i dess slutliga lydelse är en ny konstruktion som inte tidigare använts på den inre marknaden. 3. Artikel 16 i dess slutliga lydelse stadgar fortfarande en ursprungslandsprincip. Texten i artikel 16 påminner mycket om vad som gäller enligt principen om ömsesidigt erkännande. De faktiska konsekvenserna artikeln troligtvis kommer att ge påminner dock mer om de konsekvenser en ursprungslandsprincip skulle ge. Ska man ta hänsyn till Ulf Öbergs åsikter gällande vikten av att skilja på de olika principerna kan det vara bra att avgöra vilken princip vi har att göra med i artikel 16. Då principen om ömsesidigt erkännande utgör en bevisbörderegel och tolkningsregel som utvecklats genom praxis och ursprungslandsprincipen är en regleringsprincip som bara använts i harmoniseringslagstiftning talar detta för att artikel 16 i direktivet bör utgöra en ursprungslandsprincip. Denna ursprungslandsprincip skulle jag dock vilja karaktärisera som en svag ursprungslandsprincip, då den tillåter att värdlandet ställer krav på en utländsk tjänsteleverantör i fler fall än enligt det ursprungliga första förslaget. Även det faktum att enbart fyra av de tvingande hänsyn till allmänintresset, som EG-domstolen utvecklat i praxis kring principen om ömsesidigt erkännande, räknas upp och kan hänvisas till enligt artikeln talar för att vi har att göra med en ursprungslandsprincip. Många av ursprungslandets regler måste därmed godkännas av värdlandet per automatik. Medlemsstaterna skall anta nationell rätt med stöd i tjänstedirektivet och som därmed överensstämmer med artikel 16. Detta betyder att ett värdland enbart i vissa undantagsfall kan kräva att en tjänsteleverantör från ett annat medlemsland skall följa värdlandets lagstiftning. Detta tyder på att ursprungslandsprincipen fortfarande är en del av artikel 16, om än förtäckt. Min slutsats är att det är en svag ursprungslandsprincip som stadgas i artikel 16 i tjänstedirektivet. Att benämna artikel 16 svag ursprungslandsprincip leder till att gränsdragningen mellan ursprungslandsprincipen och principen om ömsesidigt erkännande behålls. Jag tror att detta direktiv kommer ha en stark inverkan på den fria rörligheten för tjänster. Även om vi inte längre har en lika ingripande regel som den först föreslagna ursprungslandsprincipen, innebär det inte att de hinder tjänsteleverantörer mött kommer att finnas kvar. Konkurrensen bland tjänsteleverantörer kommer att öka, men möjligen kommer den inte att maximeras så som hade skett med den ursprungliga ursprungslandsprincipen. De faktiska konsekvenserna av det nya tjänstedirektivet kommer vi dock inte se på flera år då medlemsstaterna nu skall implementera direktivet i sin nationella lagstiftning. Först runt år 2010 kommer vi få ta del av dess faktiska resultat.