Är utstationeringsdirektivet ett effektivt sätt att bekämpa "social dumpning"?

Abstract

Sverige blev 1994 medlem i EU som 2007 utvidgades till 27 medlemsländer. En av grundtankarna med EU:s inre marknad är att genom konkurrens uppnå ekonomisk effektivitet, så även på det arbetsrättsliga området. På arbetsrättens område finns risk för snedvriden konkurrens eftersom den arbetsrättsliga lagstiftningen nått olika nivåer i de olika medlemsstaterna. En allt större tyngdpunkt har därför kommit att läggas på sociala motsättningar. Det är med andra ord inte längre självklart att ge ekonomiska hänsyn företräde framför sociala. Utvecklingen av den inre marknaden innebär en intresseavvägning mellan fri konkurrens och motverkande av social dumping. Genom EU:s utvidgning har skillnaderna i arbetskraftskostnader, EU-staterna emellan, ökat väsentligt. Detta samtidigt som den tilltagande globala rörligheten innebär att förutsättningarna för den rättsliga regleringen markant förändrats. EG kommissionen lade 1991 ett direktivförslag beträffande utstationerade arbetstagare i syfte att skapa ökad klarhet i vilka regler som är tillämpliga vid utstationeringar. 1996 infördes så direktiv 96/71/EG Utstationeringsdirektivet. Man ville dels underlätta etableringsfriheten och den fria rörligheten för av tjänster men direktivet har också tillkommit för att undvika s.k. social dumping. Uppsatsens huvudsakliga syfte är att utreda huruvida direktivet, ur svenskt hänseende, är ett effektivt sätt att motverka ”social dumping”. Uppsatsen inleds med en diskussion om fenomenet ”social dumping”. Därefter beskrivs arbetsrättsliga modeller i Europa och också det svenska kollektivavtalssystemet. En redogörelse för svensk domsrätt i arbetstvister och lagvalsregler i arbetstvister. Därefter beskrivs svenska metoder att motverka låglönekonkurrens och utstationeringsdirektivet. Uppsatsen avsllutas med ett kapitel om EG-rätt och till sist redogör jag för mina slutsatser.