Ersättning för framtida inkomstbortfall vid personskador gällande barn och ungdomar

Abstract

Ersättningen för personskador regleras i skadeståndslagen vilket innebär att ersättningen bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer i varje skadefall för sig. Beräkningen sker därmed på individuella grunder. Inom delarna sveda och värk samt lyte och men finns tydliga hjälptabeller som utges av Trafikskadenämnden. Kostnadsersättningar utbetalas mot kvitton. När däremot framtida inkomstbortfall ska beräknas används differensmetoden. Differensmetoden bygger på mellanskillnaden av den skadelidandes inkomst som oskadad och den skadelidandes inkomst efter skadan. Denna beräkning är relativt lätt gällande personer i arbetsför ålder och med arbete men mycket svårare för barn eftersom barn aldrig har varit yrkesverksamma. När det gäller beräkning av framtida inkomstbortfall gällande barn, har det varit tydligt från lagstiftarens sida att det inte ska förekomma några beräkningar utifrån den sociala närmiljön och inte utifrån ett socialgruppstänkande. Trots dessa skrivningar har riksdagen valt att inte ändra på lagstiftningen utan har utgått från att rättstillämpningen ska hantera frågan. Trots tydliga riktlinjer och trots den i många stycken aktiva debatten under de senaste 30 åren finns emellertid detta tankesätt kvar i yttrande från TSN. Det leder till att försäkringsbolagen följer nämndens yttrande då dessa har en normerande verkan. Detta leder till att om två barn skadas i samma trafikolycka kan de få två helt olika ersättningar. Dessa kommer att påverka barnen resten av deras liv. Det får konsekvenser i hela samhället och leder till att då TSN inte följer riksdagens intentioner gör inte heller försäkringsbolagen det, vilket är till stor nackdel för många skadade barn. Trafikskadenämnden har kanske försökt att följa propositionerna men har vid ett antal ärenden vägt in barnets sociala närmiljö vid beräkningen av ersättningen för framtida inkomstbortfall. I de flesta fall som jag har tagit del av har det en schablon tillämpats som ligger mellan 200 000 och 220 000 kr/år för inkomstbortfall. Det finns också fall där TSN tittar på vilken utbildningsnivå som barnets föräldrar och syskon har, dessa fall kallas ”barn med karriäreffekt”. I majoriteten av barnärendena görs beräkningen av ersättningen för framtida inkomstbortfall utifrån barnet egna framtidutsikter och förutsättningar. Men i ett antal barnärenden görs beräkningen av framtida inkomstbortfall utifrån föräldrarnas utbildningsnivå. Det leder till att ”akademikerbarn” får mer i ersättning än ”arbetarbarn” även om barnen var mycket små när de skadades. Det har inte varit lagstiftarens vilja. Om barnet är äldre när skadan uppkommer, uppstår inte problemet lika tydligt eftersom barnet då har påbörjat någon utbildning och själv har en åsikt angående sin yrkeskarriär. Whiplashkommissionen, som är en utredning betald av de fyra största försäkringsbolagen i Sverige, tog fram tre alternativ för att införa fler schabloner inom skadeståndsrätten. Ett var att via lagstiftningen införa schabloner. Kommissionen tog inte upp frågan kring ersättning för barn vid inkomstbortfall, då den ansåg att det redan finns riktlinjer inom detta området och att dessa bygger på en genomsnittsinkomst i Sverige. Den största fördelen med schabloner är att den orättvisa beräkningen av ersättning för framtida inkomstbortfall försvinna och alla barn skulle oavsett bakgrund får en rimlig ersättning och en bättre möjlighet att själva försörja sig under resten av sina liv. Schabloner skulle också leda till snabbare och effektivare handläggning då ett ärende inte behöver bli liggande för att vänta på den slutgiltiga bedömningen tills barnet är vuxet. Schabloner skulle troligen också uppfattas som mer rättssäkra och förutsebara då både försäkringsbolagen och barnen skulle veta hur stora belopp som de skulle kunna förvänta sig. Det finns dock också nackdelar med schabloner. Den största och kanske tydligaste är att schabloner skulle gå mot den svenska rättstraditionen gällande skadeståndsrätt, då denna bygger på en individuell bedömning i varje enskilt fall. Den andra är att de kan upplevas oflexibla och orättvisa om de inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Sverige skulle kunna välja att följa Norge och Danmark och införa schabloner för framtida inkomstbortfall gällande barn som skulle utgår från den medicinska invaliditeten och därmed lämna den individuella prövningen. Även om schablonerna är omdiskuterade i Norge och Danmark finns det fördelar eftersom schabloner innebär en bättre förutsebarhet för både den skadelidande och försäkringsbolaget. Ett förslag skulle kunna vara att införa schabloner för beräkning av framtida inkomstbortfall för barn under 18 år. Förändringen skulle leda till att gissningarna försvann och att det skulle finnas en förutsebarhet för de skadelidande som för försäkringsbolagen. Att dra gränsen vid 18 år kan vara rimligt då barnet efter 18 år är myndigt och då har en bättre kännedom om sitt framtida yrkesliv. För att schabloner för barn mellan 0-18 år ska få genomslagskraft inom skadeståndsrätten är det troligt att en lagändring behövs eftersom TSN fortfarande tar hänsyn till familjeförhållanden trots den tydliga markeringen från lagstiftaren.