Militär krishantering - En analys av den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens påverkan på FN-systemet

Abstract

Vår omvärld ser inte längre ut som den gjorde efter andra världskriget och inte heller som den gjorde efter det kalla kriget. Vi befinner oss nu i en värld med allt öppnare gränser där de inre och yttre säkerhetsaspekterna är förenade. De säkerhetspolitiska hotbilderna ser inte längre ut som förr. Att det skulle uppblossa ett krig mellan några av EU:s medlemsstater är idag näst intill osannolikt. En storskalig aggression mot någon medlemsstat är inte heller trolig. Europa står istället inför nya hot som är mer diversifierade, mindre synliga och mindre förutsebara. Efter det kalla krigets slut har västvärldens uppfattning om säkerhet genomgått grundläggande förändringar. Det tidigare helt dominerande hotet om en stats militära aggression har ersatts av en mer sammansatt hotbild som även innefattar hot från andra aktörer än stater. Hot som internationell terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet, regionala konflikter samt humanitära katastrofer utgör i dag komplexa säkerhetspolitiska hotbilder. Förekomsten av konflikter inom stater har ökat dramatiskt sedan slutet på 1980-talet. Samtidigt som problemen är större än någonsin tidigare tvingas man konstatera att FN inte är utformat för att hantera dessa nya typer av konflikter. FN bildades för över sextio år sedan av segermakterna i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet mellan stater. Världen har förändrats men FN har inte lyckats förändrats i takt med omvärlden. Inbördeskrig, folkmord och grova kränkningar av mänskliga rättigheter har under de senaste åren ställt FN och hela världssamfundet inför några av de svåraste utmaningarna i modern tid. De nya säkerhetspolitiska hoten som vi står inför idag innebär således att kopplingen mellan territorialitet och säkerhet har tunnats ut och sedan 1990-talet första år har det skett en kraftig minskning av det stående territorialförsvaret till förmån för mindre och rörligare insatsstyrkor. Militär våldsanvändning, som tidigare användes som försvar mot ett väpnar angrepp på det egna territoriet, kan idag komma att genomföras var som helst i världen. De rättsliga ramarna för denna verksamhet sätts av FN-stadgans reglering av internationell våldsanvändning. Syftet med denna uppsats är att närmare granska utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken samt att relatera denna utveckling till FN-stadgans regler om internationell våldsanvändning. Speciellt fokus läggs på frågan om i vilken utsträckning europeiska tvingande militära krishanteringsinsatser förutsätter ett mandat från FN:s säkerhetsråd.