Valfrihet eller tvång? Om biståndsbedömares tankar om tvångsvård av äldre personer med demens.

Abstract

Vårt syfte med den här studien har varit att undersöka och analysera vad biståndsbedömare inom äldreomsorgen anser när det gäller tvångsvårdslagstiftning för äldre människor med demens. Vår huvudfrågeställning är därför: Möter biståndsbedömare, i sin yrkesutövning, problem med att det inte finns någon tvångsvårdslag för äldre människor med demens?

För att kunna få en bild av vad biståndsbedömare anser om tvångsvård för dementa människor, och vad detta skulle kunna tänkas innebära i praktiken, har vi formulerat vidare frågeställningar som i sin tur varit knutna till tre olika begrepp; roller, etik och makt. Vår huvudfrågeställning som knyter an till begreppet roll var: Hur upplever man som biståndsbedömare sin yrkesroll i förhållande till klienterna? När det gäller begreppet etik har frågeställningen varit: Vilka etiska överväganden kan det tänkas att man ställs inför som biståndsbedömare, och vilket etiskt ansvar anser man själv att man har? Huvudfrågeställningen som kopplades till begreppet makt var: Hur hanteras klientens rätt till självbestämmande i förhållande till ens yrkesmässiga ansvar att agera?

De teoretiska utgångspunkterna för studien har även de knutit an till dessa begrepp. Bland annat har vi använt oss av ett dramaturgiskt perspektiv, olika former av makt och maktstrategier samt olika etiska perspektiv när vi analyserat det slutliga materialet. Vi redovisar även tidigare forskning om omsorg av personer med demens, från vilket vissa paralleller kan dras till vårt resultat.

Vi har vid genomförandet av undersökningen valt att använda oss av enskilda intervjuer med sex stycken biståndsbedömare från en biståndsenhet i Göteborg. De slutsatser vi har kunnat dra av denna undersökning är att man som biståndsbedömare både kan se positiva och negativa sidor av tvång inom äldreomsorgen, då tvånget i sig sätter grundläggande mänskliga rättigheter och friheter på sin spets. Man anser bland annat att rätten till självbestämmande är mycket viktig, och inte får kränkas om det inte är för att den äldre dementa i annat fall riskerar att allvarligt skada sig själv eller andra. Vidare anser man det vara viktigt att som biståndsbedömare lyssna på den enskilde äldre, och att denne får föra sin egen talan så långt detta är möjligt.

I resultatet kan också utläsas vad biståndsbedömarna anser om tvångsvård i allmänhet och tvångsvård av äldre, dementa människor i synnerhet. Vad de anser vara problematiskt med en sådan tänkt lagstiftning, men även vilka möjligheter man kan se med densamme, är också sådant som framkommit i intervjuerna och redovisas i denna uppsats.