BARNS RÄDSLA OCH ÅNGEST VID BLODPROVSTAGNING En systematisk litteraturstudie om upplevelser, hanteringsstrategier och autonomi i barncentrerad vård Författare:

Abstract

Bakgrund: Rädsla och ångest vid blodprovstagning hos barn är ett välkänt fenomen inom vården. Om dessa känslor inte hanteras på ett adekvat sätt av vårdpersonalen kan det leda till långvarig vårdrädsla samt negativa erfarenheter som kan följa barnet in i vuxen ålder och i vissa fall utvecklas till en fobi. Personcentrerad vård, med fokus på barns autonomi och delaktighet, har lyfts fram som en viktig strategi för att minska oro och förbättra vårdupplevelsen Syfte: Syftet med denna systematiska litteraturöversikt är att analysera tidigare forskning om barns och vårdpersonalens upplevelser av blodprovstagning, med särskilt fokus på bemötande, autonomi och strategier för att hantera rädsla och ångest. Teoretiskt ramverk: Teoretisk utgångspunkt för studien är barnkonventionen och begreppet autonomi, med fokus på barns rätt till delaktighet och inflytande i vårdsituationer. Studien förankras även i ett barncentrerat vårdperspektiv där bemötande, kommunikation och maktbalans analyseras utifrån barns upplevelser av tvång och trygghet. Metod: En systematisk litteraturöversikt bestående av meta-etnografi av kvalitativa studier. SPIDER-modellen användes för att identifiera relevanta studier och definiera inklusions- och exklusionskriterier. En systematisk sökning genomfördes i databaserna PubMed och CINAHL, och urvalsprocessen visualiserades genom ett PRISMA-flödesschema. Totalt inkluderades 12 studier som analyserades genom meta-etnografi. Resultat: Analysen resulterade i åtta teman som belyser barns upplevelser av blodprovstagning och vårdpersonalens perspektiv. Centrala fynd visar att barns autonomi ofta åsidosätts och att bristande delaktighet, otillräcklig kommunikation och tvång ökar rädsla och smärta. Samtidigt framkom hur barncentrerad vård, individuellt bemötande och emotionellt stöd kan främja trygghet och minska ångest. Vårdpersonalens etiska dilemman, tidsbrist och behov av stöd lyftes som hinder för att tillämpa personcentrerade strategier i praktiken. Diskussion: Resultaten visar att barnets delaktighet, bemötande och känsla av kontroll är avgörande för att minska rädsla och ångest vid blodprovstagning. Trots detta åsidosätts barns autonomi ofta i praktiken. En barncentrerad vård som bygger på lyhördhet, tydlig kommunikation och respekt för barnets perspektiv är nödvändig. Studien betonar också vikten av reflexivitet i tolkningen, där forskarens yrkeserfarenhet ses som en resurs som kräver medveten hantering för att säkerställa trovärdighet. Slutsats: Denna uppsats belyser hur barns upplevelser av blodprovstagning formas av graden av autonomi, information och delaktighet de tillåts. När barn blir lyssnade på, ges inflytande och möts med empati, främjas trygghet och minskad rädsla. Studien visar att barn är aktiva aktörer med egna strategier och behov, vilket ställer krav på vårdpersonalens lyhördhet och anpassningsförmåga. Samtidigt kvarstår inslag av tvång och bristande kommunikation, vilket kan skada barnets tillit och leda till långvarig vårdrädsla. För att skapa en etiskt hållbar och barncentrerad vård krävs inte enbart individuell kompetens, utan även organisatoriskt stöd, tid och strukturer som möjliggör att barnets röst får reellt inflytande i vården.