…olika men lika, nu och då – kan det förankra och bygga broar, här och nu...?

Abstract

Utifrån tanken om ett kulturarvsarbete som är inspirerat av mångfald och delaktighet vill jag undersöka två olika arkeologiprojekt riktade till skolbarn. Kan den här typen av arkeologiverksamheter hjälpa barn och ungdomar med olika ursprung att finna en förankring i sin närmiljö? Kan man på det här sättet öka barn och ungdomars förståelse för att människor på olika platser lever och har levt väldigt olika, men att vi kanske ändå är ganska lika? Skiljer sig Malmö kulturmiljös verksamhet och projektet i Göteborg åt på de här båda punkterna? metod: Studien bygger främst på intervjuer gjorda med barn, lärare och arkeologer som deltagit i verksamheterna. huvudresultat: Arkeologiprojektet i Malmö har sin starka sida i lokal förankring medan Bergsjöprojektets starka sida är att bygga broar. Malmöbarnen har en nyanserad bild av förhistorien, tiden är annorlunda men inte sämre och det finns både för- och nackdelar med hur människor hade det förr. Bergsjöbarnen har klart för sig att liknande fenomen funnits på olika platser i världen under förhistorien. Alla barn har dock gemensamt att deras tänkande är präglat av ett slags framstegstanke – avsaknaden av modern teknik är en begränsning framförallt när det gäller kontakter och resor. Alla barn, oavsett ursprung, är intresserade och engagerade – det spelar ingen roll om man har sina rötter på plasten eller ej. Bergsjöbarnens relation till sin hembyggd är präglad av en spänning mellan polerna ”jag” och ”andra”, medan Malmöbarnens resonemang rör sig emellan polerna ”jag” och ”omgivningen”. Arkeologiprojektet i Bergsjön innebar för barnen att de å ena sidan fick upp ögonen för att det funnits människor på platsen väldigt länge och å andra sidan att de genom att visa detta för omvärlden såg en möjlighet att visa på att det finns spännande och intressanta saker i deras hembygd. För Malmöbarnen var det viktigt att utgrävningen var i deras hemmiljö.