Problemlösning i matematikundervisning

Abstract

Problemlösning har en särställning i styrdokumenten för grundskolan och är både en del av syftet, en av förmågorna samt en del av det centrala innehållet i kursplanen för matematik. Denna studie syftar till att undersöka hur verksamma matematiklärare på högstadiet använder problemlösning i undervisningen. Men även hur de definierar problemlösning inom matematik samt hur de anser att klassrumsklimat och normer påverkar lärandetillfällen vid problemlösning. Dessa frågeställningar har besvarats genom semistrukturerade kvalitativa intervjuer med sex matematiklärare från två olika skolor, i två olika kommuner i Sverige. Ett sociokulturellt perspektiv är det teoretiska ramverk som genomsyrar arbetet och analysen av transkripten. Studien visar att matematiklärarna beskriver problemlösning som att arbeta med uppgifter där eleverna inte direkt har en färdig lösningsmetod utan att det kräver kognitiv utmaning för att lösas. Lärarna arbetar ofta med problemlösning genom EPA-metoden där eleverna först får tänka själva, sedan i par och avslutningsvis tillsammans i helklass. Vid problemlösning menar lärarna att den stöttning de ger eleverna handlar om att ställa öppna frågor för att hjälpa eleverna förstå problemet men också att lära dem olika problemlösningsstrategier. Hur väl problemlösning blir lärandetillfällen anser lärarna att det även påverkas av vilket klassrumsklimat och vilka normer som råder. Ett öppet och tryggt klassrumsklimat där det är accepterat att göra fel beskrivs som gynnsamt vid problemlösningsaktiviteter.