INFÖR DÖDEN ÄR VI ALLA LIKA. ELLER? En kritisk diskursanalys av tre nationella riktlinjer för palliativ vård i Sverige kopplat till ojämlik vård.

Abstract

Internationell forskning visar entydigt att den palliativa vården är ojämlik baserat på en rad sociala bestämningsfaktorer, som kön, ålder, etnicitet, socioekonomisk position, boendesituation med flera. Men i dagsläget finns ingen forskning gjord i en svensk kontext. Dock finns tre nationella riktlinjer för palliativ vård av vuxna som vänder sig till vårdpersonal, beslutsfattare och politiker. De är framtagna av Regionala Cancercentrum, Socialstyrelsen och Sveriges regioner i samverkan och ska fungera som stöd i det dagliga vårdarbetet, liksom i organiseringen av den palliativa vården i Sverige. Dessa riktlinjer utgör uppsatsens studieobjekt. Syftet med uppsatsen är att med hjälp av kritisk diskursanalys granska hur det sociala problemet ojämlik palliativ vård respektive socialt arbete och kuratorns roll framställs i de tre riktlinjerna. Som huvudteori och analysmetod har jag valt Norman Faircloughs version av kritisk diskursanalys, kompletterad med delar av foucaultiansk diskursanalys och diskursteori. För analysen av den sociala praktiken på övergripande nivå används Karen Healys teoretiska ramverk för samhällsdiskurser.

I diskursanalysen framträder fyra huvudsakliga teman: ojämlik palliativ vård, socialt arbete och kuratorns roll, produktion och legitimering, samt kamp mellan samhällsdiskurser. Trots en uppenbart ojämlik palliativ vård är det sociala problemet till stora delar osynligt i de tre riktlinjerna, bortsett från ojämlikheter kopplade till ålder, bostadsort och medicinsk diagnos. Kuratorns arbetsuppgifter fokuseras på att erbjuda kvalificerat samtalsstöd till patienter och närstående, snarare än att adressera ojämlik vård kopplad till sociala bestämningsfaktorer. Eftersom problemet inte syns behöver det heller inte åtgärdas. Riktlinjerna är producerade av de tre centrala parterna inom den palliativa vården: professionen, arbetsgivaren och den granskande myndigheten, vilket resulterar i olika grad av legitimitet. Viss konkurrens kan anas men i stort kompletterar riktlinjerna varandra. I fjärde temat framgår att riktlinjerna domineras av de biomedicinska och nyliberala samhällsdiskurserna. Den psykologiska diskursen utmanar men varken den sociologiska eller den religiösa/spirituella lyckas ta plats. Den rådande diskursordningen behålls och ojämlikheterna förblir osynliga. Men som vårdens enda socialarbetare har kuratorerna både kunskap och möjlighet att ändra på det.