Ställningsfullmaktens utveckling i nordisk rätt

Abstract

I ett utvecklat näringsliv är det nödvändigt att kunna rättshandla genom representant, dvs. rättshandla med hjälp av annans medverkan. Fullmakten är den praktiskt mest viktiga representationsformen och ställningsfullmakten är den praktiskt mest viktiga fullmaktstypen. Regler om fullmakt finns bl.a. i avtalslagens andra kapitel. Huvudfrågan inom fullmaktsrätten är hur och i vilken omfattning representanten, fullmäktigen, kan binda huvudmannen, fullmaktsgivaren. Man talar i detta sammanhang om fullmäktigens behörighet eller förmåga att binda fullmaktsgivaren. Enligt 10 § 2 st. avtalslagen, följer behörigheten vid ställningsfullmakt av lag eller sedvänja. Då fullmäktigens behörighet följer av sedvänja, kopplas behörigheten till vad som gäller i allmänhet inom en viss bransch och inte till vad motparten, tredje man, uppfattar i en individuell situation. Avtalslagens regler om ställningsfullmakt har inte ansetts ge motparten tillräckligt skydd i alla de situationer där denne har en befogad anledning att räkna med att fullmakt föreligger. Inom doktrin och praxis har därför utvecklats regler för tolerans- och kombinationsfullmakt, vilka är tillämpliga i situationer då behörighet inte föreligger enligt lag eller sedvänja men då det ändå är rimligt att huvudmannen blir bunden. I dessa situationer har ett uppträdande från huvudmannens sida ingett motparten ett befogat intryck av att fullmakt föreligger. Huvudmannen blir bunden därför att han har förhållit sig passiv i en situation där han, enligt gängse betraktelsesätt, borde ha ingripit för att undanröja detta yttre intryck av behörighet. I uppsatsen redogörs för hur ställningsfullmakten har utvecklats mot tolerans- och kombinationsfullmakten i nordisk rätt. Det finns förhållandevis många rättsfall som behandlar frågan om ställningsfullmaktens gränser. Genom att studera dessa rättsfall kan uttalanden göras om domstolens avvägning mellan huvudmannens och motpartens intressen och vilka omständigheter som har betydelse för domstolens bedömning av fullmaktens gränser. Tyngdpunkten för redogörelsen ligger på rättsutvecklingen inom området från senare tid och tidigare rättsfall kommer endast att beröras om de har en principiell betydelse för ställningsfullmaktens utveckling. I redogörelsen berörs även frågan om denna rättsutveckling avspeglar de praktiska behov som finns i samhället eller om domstolens intresseavvägning bör se ut på något annat sätt. Tyngdpunkten för redogörelsen ligger vidare på svensk rätt men även dansk och norsk rätt behandlas. Avtalslagen är resultatet av ett nordiskt samarbete och likheterna mellan rättsordningarna i Sverige, Danmark och Norge är därför särskilt tydliga på avtalsrättens område. Med tanke på den nordiska rättslikheten på det här behandlade området, kan det danska och norska rättsliga materialet ligga till grund för uttalanden om innehållet i svensk rätt.