Läkarintygets betydelse för rätten till sjukpenning

Abstract

Syftet med vår uppsats är att belysa läkarintygets betydelse som beslutsunderlag vid Försäkringskassans bedömning beträffande den enskildes rätt till sjukpenning. Detta intyg har kommit att ifrågasättas alltmer.

Rätten till sjukpenning grundar sig på den enskildes arbetsoförmåga samt sjukdomsbegreppet. De är väsentliga byggstenar i sjukförsäkringen och ett eventuellt beviljande av sjukpenning bygger på om dessa båda begrepp är uppfyllda. Begreppen är inte klara och entydiga. För att ha rätt till sjukpenning krävs dessutom ett läkarintyg som bekräftar sjukdomen och arbetsoförmågan. Detta är ändå ingen garanti för att ersättning skall beviljas. Läkarintyget används som ett politiskt styrmedel när det gäller målet att halvera ohälsotalet till 2008. De styrande bestämmer vem som skall ha rätt till sjukpenning genom att strama åt rätten till sjukpenning , t ex genom att läkarintyget inte tillerkänns samma bevisvärde som tidigare. I ett fördelningspolitiskt perspektiv har renodlingsprincipen tillkommit som innebär att sjukpenning endast skall beviljas på rent medicinska grunder, hänsyn skall inte tas till sociala, ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga omständigheter. I uppsatsen har vi därför utvecklat innebörden av sjukdoms- respektive arbetsoförmågebegreppen och analyserat och fördjupat oss i läkarintygets betydelse för att erhålla sjukpenning, undersökt vad för problem och frågeställningar som läkarintyget för med sig för läkare, patienter och Försäkringskassan samt granskat läkarintygets bevisvärde.