Kön till specialundervisningen. Genusperspektiv på specialpedagogiska insatser i skolan

Abstract

Syfte Denna studie fokuserar på specialundervisning med avseende på genus. Enligt vår yrkeserfarenhet är det fler pojkar än flickor som får extra stöd av något slag. Det kan vara särskilda undervisningsgrupper med olika typer av inriktning eller vanlig specialundervisning. Detta beläggs också i forskning och litteratur. Vårt syfte med studien var att undersöka hur lärarna beskriver och bedömer pojkars och flickors behov av specialundervisning. Våra huvudfrågor var: • Får pojkar och flickor likvärdig specialundervisning? • Hur skiljer det sig stödet åt om detta inte är fallet? • Vad anger klasslärarna för skäl till detta? Teori Studien tar sin utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv där vi använt oss av Vygotskijs tankar om språket. Språket konstituerar sociala värden, relationer och identiteter, och alltså även språkliga benämningar som genus, pojke och flicka, men även vad som betraktas som manligt respektive kvinnligt. Specialundervisningen har vi betraktat ur ett kompensatoriskt- och dilemmaperspektiv. Metod För att få svar på våra frågeställningar har vi genomfört både kvalitativa, semistrukturerade intervjuer och en kvantitativ undersökning. Respondenterna är lärare i 11 klasser i skolår 2 – 6 på tre olika skolor i två västsvenska kommuner. Resultat Utfallet av vår undersökning visade överraskande att det var lika många flickor som pojkar fick specialundervisning, trots att tidigare forskning motsäger detta resultat. Dock framgick i vår studie att pojkarna fick kvalitativt annan specialundervisning än flickorna. Pojkarna fick specialundervisning vid fler tillfällen i veckan och dessutom mer tid åt gången. Pojkarna dominerade också i alla undersökta aspekter utom matematik, där det fanns en liten övervikt av stödinsatser för flickorna. De motiveringar som lärarna angav som skäl till att pojkarna fick mest specialundervisning kan sammanfattas i två punkter: • Pojkar ansågs allmänt som mer omogna. • Fler pojkar än flickor ansågs ha problem med läsning, då de, på fritiden ägnade sig åt mer aktiva sysselsättningar än läsning, och läsning är basen i skolan. Har man svårigheter med läsning, kan man även få problem i andra ämnen.