Hur vill elever i behov av särskilt stöd organisera sin specialundervisning? - intervjuer med några elever med åtgärdsprogram

Abstract

Syfte: Syftet med denna undersökning var att belysa hur några grundskoleelever med åtgärdsprogram helst ville organisera sin specialundervisning. För att nå vårt syfte följde vi några centrala frågeställningar: På vilket sätt vill eleverna organisera sin specialundervisning? Hur motiverar de sitt val? Vad kan det bero på? Hur medvetna och delaktiga är eleverna i besluten av stödåtgärder? Bakgrund och teori: När vi i höst påbörjade vår utbildning till speciallärare ökade vårt intresse för den specialpedagogiska litteraturen. Med erfarenhet av arbete med specialundervisning ville vi fördjupa oss inom ämnet. Under arbetets gång studerade vi litteratur om specialundervisningens historia, våra nationella och internationella styrdokument samt specialpedagogisk litteratur om inkludering, segregering, integrering och medbestämmande. Metod: Vi använde en induktiv ansats och analysen av intervjupersonernas synpunkter utgjorde utgångspunkten för arbetet. Vi gjorde tolv intervjuer med kvalitativa drag med elever i skolår 1-6 på två skolor i olika kommuner. Alla hade åtgärdsprogram och fick specialundervisning i något ämne. Intervjuerna genomfördes enskilt med hjälp av förberedda intervjufrågor. Undersökningens inriktning och resultat formades under arbetets gång. Med hjälp av litteraturstudier försökte vi sedan formulera teorier eller hypoteser om hur elever kan tänka omkring sin specialundervisning. Resultat: Alla de elever vi intervjuade var nöjda med organisationen av sin specialundervisning. De ansåg att det var bra som det var och hade svårt att se alternativa organisationsformer för specialundervisning. De flesta svarade att de helst ville ha stöd tillsammans med några kamrater och specialläraren i en liten grupp. I grupperna rådde ett positivt klimat som stärkte deras självförtroende och speciallärarna var omtyckta. Eleverna sa att de föredrog den lilla gruppen för att det var lugnare där och att de snabbare fick hjälp. En diskussion om hur man skapar en bättre lärmiljö i klassrummet bör föras på skolorna, så att elever inte tvingas särskiljas för att de inte kan koncentrera sig. Medvetenheten om hur stödåtgärderna bestämdes var mycket låg bland de intervjuade eleverna. De ansåg att föräldrarna och lärarna bestämde eller så var de inte medvetna om när eller hur det bestämdes. Åtgärdsprogrammen kände de knappt till. Vi tror att uppföljningen av samtal med elever och åtgärdsprogram kan bli bättre och att vi lärare bör vara medvetna om att elever i behov av särskilt stöd kan var mindre vana att uttrycka sin egen åsikt.