Rund stav i ett fyrkantigt hål? En studie av domstols officialprövning av forumfrågor i konsumentmål mot bakgrund av EG-domstolens avgörande i C-240/98 till C-244/98 Océano

Abstract

Sammanfattning

Uppsatsen behandlar domstols officialprövning av forumfrågor i konsumentmål ur ett civilprocessuellt och EG-rättsligt perspektiv. Bakgrunden är målet C-240-244/98 Océano, i vilket EG-domstolen fastslog att en nationell domstol ska ha möjlighet att av¬visa en stämningsansökan ex officio, om den domstolens behörighet grundats på en oskälig prorogationsklausul i ett standardavtal mellan näringsidkare och konsu¬ment. Uppsatsens syfte är att utreda hur rätts¬läget kan och bör anpassas efter avgörandet i Océano. På vägen dit har tre delmåls ställts upp: att fastställa innebörden av de förpliktelser som EG-dom¬stolen formulerade i Océano, att undersöka om svensk rätt de lege lata överens¬stämmer med dessa samt att diskutera olika metoder för att införliva de gemen¬skaps¬rättsliga kraven i den svenska processrätten. En jämförelse mellan Océano och den svenska processrätten visar att vissa skillnader föreligger. Den kanske viktigaste av dem är att den regel som kan utläsas ur Océano är fakultativ och tvingande, medan rättegångsbalkens forumreglering huvud¬sakligen är obligatorisk och dispositiv. Skillnaderna framstår som så betydande att nu gällande svensk rätt knappast kan tolkas i överensstämmelse med Océano. Två olika modeller för att genom lagstiftning anpassa rättegångsbalken till EG-domstolens krav undersöks. Den första är att detaljreglera det fall som behandlades i Océano en kasuistiskt utformad regel med snävt tillämpningsområde. Ett sådant till¬väga¬gångssätt befinns emellertid vara mindre lämpligt, eftersom det skulle medföra omotiverade olikheter i relativt likartade fall. Dessutom innebär metoden inte att pro¬roga¬tions¬avtalet hålls verkningslöst, utan tvärtom att före¬komsten av en oskälig pro¬rogations¬klausul ges stort inflytande över konsumentens processuella för¬pliktelser och utgången av forumprövningen. Slutligen är det svårt att se några bärande skäl för att begränsa regelns tillämpningsområde till just forum¬hand-läggningen och konsu¬ment¬förhållanden. Att införa en sådan regel i rättegångsbalken skulle vara som att försöka tvinga in en rund stav i ett fyrkantigt hål. Den andra modellen är att införa en regel av generalklausulskaraktär som skulle gälla för alla typer av processhinder. Rätten skulle därigenom förpliktas att ingripa ex officio, även om det föreliggande rättegångshindret är av dispositiv karaktär, om det skulle vara oskäligt att uppta saken till prövning. Eftersom denna regel blir tillämplig i alla situationer där processhinder föreligger kringgås genom denna modell flera av de problem som en detalj¬reglering vore behäftad med och möjliggör större hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare undersöks utsikterna av att lösa problemet genom tillämpning och i viss mån omtolkning av möjligheterna till inställelse genom ljud- och bildöverföring och processledning från domstolens sida (rättegångsbalken 5:10 och 42:8). Denna metod, som kan genomföras helt utan lagändringar, uppfyller inte i strikt mening kraven från Océano, men befinns fylla samma syften och torde därför utgöra ett likvärdigt alternativ till lagändring. Uppsatsen utmynnar därför i slutsatsen att problemet med den svenska civilprocessrättens oförenlighet med Océano-avgörandet bör lösas genom en åtgärd av mer övergripande karaktär, men att det är av mindre betydelse om denna vidtas från lagstiftar- eller rättstillämparhåll.