Miljöskador till följd av vägtransporter av farligt gods inom Göteborgs ytterhamnsområde. En ersättningsrättslig studie och analys av hur berörda aktörer ställer sig till lagstiftningens ansvarsregler

Abstract

Sammanfattning

Vägtransporter av farligt gods inom Göteborgs ytterhamnsområde utgör en ständig risk för miljöskador, såväl på kort som på lång sikt. Det rättsliga regelverk som knyter an till vägtransportrelaterade skador på miljön syftar i olika grad till att kompensera för de skador som kan tänkas uppkomma. Mest långtgående är de förvaltningsrättsliga avhjälpandeansvarsreglerna i 10 kap miljöbalken, enligt vilka en skadevållande för vissa så kallade allvarliga miljöskador har att återställa den skadade miljön till sitt ursprungliga skick. I samma kapitel uppställs även ett ansvar för föroreningsskador, det vill säga miljöskador på särskilt angivna naturresurser som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I dessa regler föreskrivs att den som orsakat en sådan skada ska förebygga, hindra eller motverka densamma. Något mindre långtgående än de förvaltningsrättsliga reglerna är de civilrättsliga bestämmelserna i skadeståndslagen och dess speciallagstiftning, enligt vilka en skadevållare är skyldig att ersätta sådana skador som inneburit en förmögenhetsförlust för ett privat subjekt. De reparativa reglerna har ett nära samband med en mängd preventiva regler, vars huvudsakliga syfte är att förhindra uppkomsten av skador på miljön, eftersom de senare kan ligga till grund för den bedömning som görs när en skada väl uppkommit.

De regler som kan bli tillämpliga i samband med en miljöskada har tillkommit vid olika tidpunkter och mot olika bakgrunder varför det finns en risk för svårtolkade regelkonkurrenssituationer, vilka särskilt gör sig gällande i fall då en skada drabbat det allmänna. En viss vägledning för hur en sådan situation ska hanteras ges i miljölagstiftningens förarbeten, där det föreskrivs att avhjälpandeansvarsreglerna för föroreningsskador ska tillämpas framför de civilrättsliga reglerna i 32 kap miljöbalken samt att ett ansvar för en allvarlig miljöskada ska gå före en tillämpning av de civilrättsliga reglerna. En skadelidande som inte fullt ut har kompenserats genom en tillämpning av de förvaltningsrättsliga reglerna torde dock i de flesta fall kunna utkräva ersättning enligt de civilrättsliga reglerna för den del av skadan som inte varit uppe för prövning. Till följd av det EG- rättsliga miljöansvarsdirektivets krav på företräde är det emellertid oklart huruvida tillkomsten av miljöbalkens regler om avhjälpandeansvar för allvarliga miljöskador har omöjliggjort en tillämpning av de civilrättsliga ansvarsreglerna.

Utöver de oklarheter som gäller vid regelkonkurrenssituationer finns även andra luckor i lagstiftningen. Exempelvis står det inte klart vad som egentligen menas med begreppen ”allvarlig” respektive ”betydande” i 10 kap 1 § miljöbalken, samtidigt som det är osäkert vilken betydelse miljöansvarsdirektivet kan sägas ha för kretsen av ansvariga enligt nämnda kapitel, då direktivet till skillnad från tidigare rättspraxis även föreskriver ett ansvar för den som kontrollerar en verksamhet. En annan rättslig oklarhet som gör sig gällande vid den verksamhet som bedrivs inom Göteborgs ytterhamnsområde är att det enligt trafikskadelagen kan vara svårt att avgöra huruvida en lastnings- eller lossningsskada täcks av den obligatoriska trafikförsäkringen.

I de fall aktörer som ombesörjer vägtransporter av farligt gods inte har reglerat den slutliga fördelningen av kostnadsansvaret gentemot utomstående i avtal gäller lagstiftningens ansvarsregler, vilket gör att fler än en aktör kan bli ansvarig för en uppkommen skada. Mot anspråk kan aktörer gardera sig genom olika riskhanteringsåtgärder såsom förebyggande åtgärder, försäkringslösningar samt egna ekonomiska avsättningar.

Bland de tillfrågade företagen inom ytterhamnsområdet har en del av de större aktörerna valt en självförsäkringslösning, där de själva i hög utsträckning kan påverka vilka risker som man önskar försäkra sig emot. Övriga företag har valt att använda sig av traditionella försäkringslösningar i form av ansvarsförsäkringar som upp till ett begränsat belopp täcker risken för de flesta förmögenhetsskador som kan uppkomma enligt de civilrättsliga reglerna. Däremot saknas i de flesta fall en försäkring som täcker risken för skador som en verksamhet på en fastighet orsakat på sin omgivning enligt 32 kap miljöbalken. Samtliga icke självförsäkrade aktörer som är verksamma inom området har uppgivit att man inte har någon försäkringslösning som täcker risken för kostsamma anspråk enligt miljöbalkens avhjälpandeansvarsregler. Vad som nu sagts är särskilt problematiskt mot bakgrund av att dessa företag inte heller avsätter medel för miljöskador som kan tänkas uppkomma, något som riskerar att medföra svåra konsekvenser för såväl det enskilda företaget som den skadelidande. Härigenom kan det ifrågasättas om skadestånds- och miljölagstiftningens övergripande syften i realiteten kan uppnås.