Potter eller Krukmakare? Konsten att översätta fantasy – ur ett skoposperspektiv

Abstract

Hur anpassar man en text till en helt ny målgrupp? Går det att överföra allt till ett nytt språk och en ny kultur? Och hur gör man när boken delvis utspelar sig i en fantasivärld? Översättning handlar till stor del om val och tolkningar, och syftet med den här uppsatsen är att ta reda på varför översättningen av Harry Potter and the Half-Blood Prince ibland känns ”platt” och mindre nyansrik än originalet. I det utvalda textavsnittet om 12 sidor finns fyra ”problemområden”, dvs. olika typer av svårigheter som översättaren möter i sitt arbete. Jag tar upp dessa områden i var sitt kapitel, men för att inte isolera översättningen från översättaren finns även en diskussion om översättningens skopos med i uppsatsen. Den handlar framför allt om hur översättaren Lena Fries-Gedin resonerat i fråga om tänkt läsekrets (med allt vad det innebär av förväntningar och förkunskaper), vad som ligger till grund för de val hon har gjort och hur lång tid hon har haft på sig för att översätta boken. Det första av de fyra problemområdena handlar om hur Fries-Gedin gjort vid översättningen av dialoger med olika stilnivå, och min slutsats är att det inte riktigt går att framhäva stilnivån lika tydligt på svenska som på engelska. Det andra området är påhittade ord och termer och hur de översatts. Det faktum att författaren har influerats av bl.a. latin och gjort olika finurliga ordsammansättningar framgår inte lika tydligt i översättningen. Ibland är ordens ursprung inte så tydliga på källspråket heller, men vid denna typ av översättningsproblem är det extra tydligt att ordens nyansrikedom och tvetydighet minskats i översättningen. Det tredje problemområdet är översättning av egennamn, och då framför allt de namn som har en djupare betydelse. Här har Fries-Gedin haft ett tydligt skopos – att ligga så nära originalet som möjligt – vilket har fått till konsekvens att vissa av namnens egentliga betydelse inte når fram till läsaren. Vid en jämförelse med den norska översättarens strategi (att översätta så gott som alla egennamn) visar det sig att valet ofta står mellan att välja en ibland löjeväckande översättning eller att förlora en del av betydelseinnehållet, och det är det senare som Fries-Gedin till största delen har valt att göra. Det fjärde och sista av översättarens problemområden berör översättning av kulturspecifika ord. Här gäller det framför allt titlar och titelbruk vid tilltal, och Fries-Gedin verkar liksom många andra översättare föredra att behålla t.ex. titlar, eftersom det bevarar den s.k. lokalfärgen från originalet. Detta kan föra med sig att bl.a. dialoger kan verka lite krystade och onaturliga för en svensk, men samtidigt ger detta val då ett starkare intryck av att handlingen utspelar sig i en annan kultur än vår.