Sju sorters ensamhet

Abstract

Jag vill berätta och jag väljer att göra det med stygn, tyg och färg. I sviten Sju sorters ensamhet är det tyst och tomt, människorna vet inte riktigt vad de ska ta sig till. De har allt de tänker att de behöver, de har ett fint och prydligt hem, de har ett jobb att gå till och en familj som möter dem när de kommer hem. Ändå infinner sig inte den där lyckan de har hört talas om att man ska leta efter. Det är något som fattas. Något är snett i samhället idag och det bekymrar mig. Jag tror att det därför jag återkommer till gråzonen, till ensamheten och allt det om skaver. För att på så sätt kanske kunna förändra, om än bara lite, eller i alla fall förstå varför det är som det är. Med hjälp av böcker, filmer, P1 och helt vardagliga skeenden försöker jag ringa in vad det egentligen är jag vill säga. Jag försöker förstå varför jag vill säga det och om det är fler som ser samma sak. Böckerna, filmerna och radion blir till mina bollplank och ger mening åt mitt arbete. Jag har i mitt masterprojekt hittat metoder för att få ett snabbare flöde i min arbetsprocess. Jag har letat efter en textil teknik som kan samsas med broderiet och jag fann den i tryckverkstaden.Jag har screentryckt, målat, hällt och insett hur användbar vanlig bokplast är för att maskera detaljer med. Bilderna har blivit större, mörkare och broderiet likväl som berättelserna har fått fler tomma ytor att spela mot. Någon sa att min arbetsprocess är som livet, det lunkar på och skeenden fogas samman allteftersom. Mina bilder glider in i varandra, människor och saker återkommer, pusselbitar faller på plats. Världen runtomkring vävs in mellan raderna och plötsligt förstår jag någonting, om mig, om mänskligheten och det där med att bara finnas till känns plötsligt så oändligt enkelt. För ett ögonblick. Allt sker hastigt. Och är borta.