dc.description.abstract | Jag vill berätta och jag väljer att göra det med stygn, tyg
och färg. I sviten Sju sorters ensamhet är det tyst och
tomt, människorna vet inte riktigt vad de ska ta sig till.
De har allt de tänker att de behöver, de har ett fint och
prydligt hem, de har ett jobb att gå till och en familj
som möter dem när de kommer hem. Ändå infinner sig
inte den där lyckan de har hört talas om att man ska
leta efter. Det är något som fattas.
Något är snett i samhället idag och det bekymrar mig.
Jag tror att det därför jag återkommer till gråzonen, till
ensamheten och allt det om skaver. För att på så sätt
kanske kunna förändra, om än bara lite, eller i alla fall
förstå varför det är som det är.
Med hjälp av böcker, filmer, P1 och helt vardagliga
skeenden försöker jag ringa in vad det egentligen är jag
vill säga. Jag försöker förstå varför jag vill säga det och
om det är fler som ser samma sak. Böckerna, filmerna
och radion blir till mina bollplank och ger mening åt
mitt arbete.
Jag har i mitt masterprojekt hittat metoder för att få ett
snabbare flöde i min arbetsprocess. Jag har letat efter
en textil teknik som kan samsas med broderiet och jag
fann den i tryckverkstaden.Jag har screentryckt, målat, hällt och insett hur användbar
vanlig bokplast är för att maskera detaljer med.
Bilderna har blivit större, mörkare och broderiet likväl
som berättelserna har fått fler tomma ytor att spela
mot.
Någon sa att min arbetsprocess är som livet, det
lunkar på och skeenden fogas samman allteftersom.
Mina bilder glider in i varandra, människor och saker
återkommer, pusselbitar faller på plats. Världen runtomkring
vävs in mellan raderna och plötsligt förstår
jag någonting, om mig, om mänskligheten och det där
med att bara finnas till känns plötsligt så oändligt
enkelt. För ett ögonblick. Allt sker hastigt. Och är borta. | sv |