Kommuners möjlighet att ge näringsidkare stöd

Abstract

Under mitten av 1900-talet gav den ekonomiska tillväxten ökande inkomster till kommunerna. När den ekonomiska tillväxten stagnerade, samtidigt som efterfrågan på kommunens tjänster ökade, blev kommunerna tvungna att effektivisera sin verksamhet för att nå balans. Effektiviseringar når dock en gräns och då behövs nya idéer. Ett sätt kan då vara att gynna det lokala näringslivet. Ett väl fungerande näringsliv bidrar med arbetstillfällen som i sin tur genererar skatteinkomster. Kommuners möjligheter och begränsningar att handla regleras bland annat i kommunallagen. En av förutsättningarna för att kommunen ska kunna handla kompetensenligt är att åtgärden är av allmänt intresse för kommuninvånarna. Med det kravet anses också följa att kommunen inte ska syssla med uppgifter som åligger annan. Exempelvis är bekämpning av arbetslöshet och näringslivsstrategier en statlig uppgift. I kommunallagen 2 kap. 8 § 2 st. nämns att kommunen kan stödja enskilda näringsidkare om kommunen kan visa synnerliga skäl. Kommuner har motiverat sitt stöd till enskilda näringsidkare med att behålla arbetstillfällen i kommunen. Kommuner har sedan lagändringen 1991 misslyckats med att få igenom stöd till en större arbetsgivare. I uppsatsen görs en analys av begreppet stöd och vad som är innebörden av undantaget synnerliga skäl. Till sist kommer ett försök att analysera om de nationella reglerna har påverkats eller kommer att påverkas av motsvarande stödregler enligt EG-fördraget.