Isländska ortnamn i svensk text
Abstract
Denna uppsats handlar om hur isländska ortnamn återges i svenska
texter. Särskilt fokus har lagts på de svenska exonymerna –
ortnamnsformer som till sin skriftbild avviker från de lokala ortnamnen,
endonymerna, på fler sätt än enbart genom annorlunda bruk av
diakritiska tecken och/eller utbyte av de för svenskan främmande
bokstäverna ð, þ och æ. Ortnamnsformer som är identiska med
endonymerna sånär som på bruket av diakritiska tecken och/eller
återgivandet av de tre ovan nämnda isländska grafemen kallar jag
pseudo-endonymer.
Som empiriskt material har isländska ortnamn ur arton verk från
genrerna sagaöversättningar, nutida romaner och resehandböcker
sammanställts och analyserats. Även isländska geografiska namn i
Nationalencyklopedin, som har kallats det närmaste svenskan har en
rikslikare för formval och stavning av utländska ortnamn, har tagits med
i studien.
Variationen i ortnamnsbruket inom och mellan genrerna är stor.
Generellt sett är försvenskningar av ortnamnen vanligare i
sagaöversättningarna medan de isländska endonymerna oftare används i
översättningar av modern skönlitteratur. Bortsett från landsnamnet
”Island” finns det ingen svensk form för någon isländsk geografisk
lokalitet som kan kallas helt etablerad. De svenska former som är
vanligt förekommande – ”Hemön”, ”Nordlandet”, ”Reykjavik”,
”Sydlandet”, ”Tingvalla” eller ”Tingvallarna”, ”Västfjordarna”,
”Västlandet”, ”Västmannaöarna”, ”Östlandet” och ”Östfjordarna” –
används alla vid sidan om eventuella pseudo-endonymer och isländska
endonymer i svensk text.
I en sammanställning över förordade svenska former för utländska
geografiska namn borde de elva ovan nämnda formerna tas med som
uppslagsord jämte de isländska endonymerna. Även den etablerade
formen ”Island” hör hemma i en sådan sammanställning, dels som
namnet på ön, dels som kortform för namnet på republiken.
Degree
Student essay
View/ Open
Date
2010-10-26Author
Lilljegren, Joakim
Keywords
toponymer
exonymer
endonymer
Language
swe