Forum shopping genom artikel 3.1 i insolvensförordningen

Abstract

Syftet med denna uppsats är att analysera huruvida, och i så fall på vilket sätt, EU-domstolens avgörande Eurofood och därpå följande nationell domstolspraxis har minskat utrymmet för insolventa bolag att utföra forum shopping genom artikel 3.1 IF i jämförelse med rättsläget innan Eurofood. Uppsatsens slutsats är att EU-domstolens uttalanden i Eurofood i viss mån har försvårat genomförandet av forum shopping. Innan Eurofood var det en utbredd praxis (fallen Enron Directo SL, Daisytek-ISA Ltd m.fl.) att bryta sätespresumtionen med hänvisning, såsom primärt och avgörande skäl, till att det insolventa bolagets huvudkontorsuppgifter utförs i den medlemsstat där den aktuella domstolen är belägen, trots att bolagets (hela) verksamhet utförs i en annan stat där bolaget även har sitt säte. I Eurofood uttalade EU-domstolen att sätespresumtionen enbart kan brytas med hänvisning till objektiva och fastställbara omständigheter för tredje man. Därvid uttalades att när ett bolag bedriver verksamhet i den medlemsstat där det registrerade sätet är beläget, är den omständigheten att dess ekonomiska val kontrolleras eller kan kontrolleras av ett moderbolag i en annan medlemsstat inte i sig tillräckligt för att kullkasta presumtionen. Detta torde innebära att rättsläget efter Eurofood gestaltar sig sålunda att sätespresumtionen inte kan brytas med hänvisning till huvudkontorsuppgifterna såsom primär och avgörande omständighet, om bolagets utför viss verksamhet i den stat där det har sitt registrerad säte. Utrymmet för insolventa bolag att utföra forum shopping genom artikel 3.1 IF har således minskat efter EU-domstolens uttalanden. De flesta nationella domstolar synes ha ökat betoningen av rekvisitet objektiva och fastställbara omständigheter för tredje man (fallen Stanford, PIN Group m.fl.). I uppsatsen har presenterats visst statistiskt material som inte synes helt spegla de konstateranden som har gjorts utifrån den rättspraxis som har undersökts i denna uppsats. Av statistiken framgår bl.a. att tendensen att framhålla det funktionella huvudkontoret som en viktig faktor vid brytande av sätespresumtionen inte förefaller ha förändrats efter Eurofood. Förklaringen till denna oförenlighet torde vara att statistiken inte förmått åskådliggöra att många nationella domstolar har ökat betoningen av förutsebarheten för tredje man efter Eurofood. Skälen till att så torde vara fallet anges närmare i uppsatsen. Redan innan Eurofood pekade praxis mot att forum shopping genom flytt av säte enbart kunde utföras genom att bolaget flyttade sitt faktiska huvudkontor till den valda jurisdiktionen. Eurofood och efterföljande nationell domstolspraxis (fallet Hans Brochier m.fl.) har befäst detta rättsläge. Uppsatsens slutsats härvidlag är att detta innebär en väsentlig hämsko för medelstora och stora bolags forum shopping, eftersom en flytt av sådana bolags faktiska huvudkontor torde innebära stora kostnader. Ett insolvent bolag kan inte i normalfallet förväntas ha ekonomisk förmåga att finansiera en sådan flytt, varför genomförandet av forum shopping blir avhängigt av borgenärernas tillstyrkan och tillskjutande av erforderliga medel. Denna omständighet står som garant för att illojal forum shopping genom flytt av säte inte kommer att kunna genomföras. Däremot förhindras inte forum shopping som sker i syfte att gynna borgenärerna. Det anförda resonemanget kan inte förväntas göra sig gällande med samma styrka beträffande flytt av ett koncernbolags huvudsakliga intressen. Detta gäller under förutsättning att det koncernbolag som önskar flytta sina huvudsakliga intressen har möjlighet att i inte ringa grad utnyttja de lokaler och/eller de faciliteter och/eller den personal som ett i den önskade jurisdiktionen redan existerande moderbolag eller systerbolag förfogar över (jfr fallet PIN Group). Denna uppsats syftar även till att undersöka huruvida det finns anledning att förändra förordningstexten (artikel 3.1 IF) för att förordningens grundläggande syften om motverkande av forum shopping och uppnående av rättssäkra och förutsebara insolvensförfaranden ska kunna uppnås. Det konstateras i detta hänseende att någon materiell förändring av artikel 3.1 IF inte synes nödvändig, eftersom Eurofood och mycket av den efterföljande nationella domstolspraxisen har minskat utrymmet för forum shopping. Däremot föreslås i uppsatsen förändringar av förordningstexten i rent förtydligande syfte, så att förordningen blir mer informativ med avseende på det rådande rättsläget. Förutsebarheten för tredje man torde då öka. I förslaget överförs EU-domstolens centrala uttalanden i Eurofood till artikel 3.1 IF samtidigt som en definition av det avgörande rekvisitet huvudsakliga intressen införs i samma lagrum.