Sammanträffande av brott och iterativa tillämpningssituationer

Abstract

När åtal för flerfaldig brottslighet handläggs i olika rättegångar, exempelvis då nyupptäckt brottslighet handläggs i en senare rättegång än den tidigare brottsligheten, kan den tidigare domen bli föremål för en upprepad bedömning p.g.a. reglerna i 34 kap. BrB. Prövningen blir alltså att betrakta som iterativ eftersom domstolen under vissa förutsättningar beaktar den tidigare domen, t.ex. avseende en ny påföljdsbestämning för den samlade brottsligheten. Domstolen har enligt kapitlets portalparagraf tre olika alternativ att välja mellan i en iterativ tillämpningssituation, nämligen s.k. konsumtionsdom, att döma särskilt eller att undanröja den utdömda påföljden och döma till ny gemensam påföljd. Bestämmelserna som slår fast under vilka förutsättningar domstolen skall tillämpa regelverket är komplicerade till sin natur och rättskällorna ger inte mycket vägledning i övrigt. Det övergripande syftet med uppsatsen är följaktligen att försöka presentera en sammanhängande bild av vad regleringen i 34 kap. BrB går ut på, vilka begränsningar den har och vilka grundtankar som ligger bakom regelverkets utformning. Föresatsen är även att behandla frågan om tillämpningsområdet, d.v.s. när och hur de olika alternativen vanligen skall användas. I detta avseende presenteras bl.a. tre rättsfall som ger läsaren en tydligare bild av rättstillämpningen av reglerna och förhållandet till återfallsskärpning enligt 29 kap. 4 § BrB. En annan fråga gäller förhållandet mellan 34 kap. och regeln om åtalsunderlåtelse i RB. På vilket sätt korrelerar lagrummen med varandra, eller gör de ens det idag? Slutligen presenteras en del av de praktiska problem som finns när det gäller sammanträffande av brott. Tre personer med anställning inom rättsväsendet har i detta avseende intervjuats om deras uppfattningar om regelverket rörande sammanträffande av brott. Föga förvånande var samtliga positivt inställda till en modernisering och förändring av reglerna även om det i första hand är domstolen som skulle dra fördel av det. Åklagarnas syn på regelverket verkar vara främst praktiskt inriktad och de bekymras inte i lika stor utsträckning som domaren av de principiella problem som finns i lagstiftningen.