Från h till e Översättning av ordlekar i Enrique Jardiel Poncelas roman Amor se escribe sin hache

Abstract

I detta arbete analyseras översättningar av ordlekar i skönlitteratur, och fokus ligger på Enrique Jardiel Poncelas roman Amor se escribe sin hache, publicerad 1929. Studien är indelad i tre analysdelar, varav den första delen behandlar neologismer, associationer, zeugman och likheter mellan ordklasser, den andra visar tendenser i översättningar av homonymer, medan den tredje och sista tar upp svårigheten med att översätta ett kapitel som i sig är en enda lång ordlek och som dessutom är mycket viktigt för bokens slutpoäng. I den sista delen diskuteras även problemet med bokens titel, som även den är en ordlek. Två teorier har applicerats på studien i syfte att se om de på något sätt kan hjälpa översättare att lösa problemet med översättning av ordlekar. Bistra Alexieva talar om ”domänkrockar” och menar att det är dessa olika krockar som ger upphov till det komiska, vilket innebär att man som översättare måste ta hänsyn till vilka domänkrockar som fungerar i målspråket för att lyckas med ordleken. Dirk Delabastita sätter istället upp en punktlista som översättaren kan följa. För varje ordlek bör man ta ställning till vilken punkt man vill och kan följa för att i största möjliga mån bevara den ursprungliga ordleken. Alexievas teori var till störst hjälp i den första analysdelen och slutsatsen som kunde dras utifrån detta var att denna teori kanske framförallt fungerar som en guidning i de fall där översättaren funderar på om det kan vara så att ordleken inte fungerar på målspråket just för att de domäner som används inte är lämpliga. Delabastitas punktuppställning var en stor tillgång då ett försök till generalisering gjordes vad gäller översättning av homonymer. Av 14 exempel var det i fem fall möjligt att behålla ordleken och i sex fall kunde delar av innehållet i dem behållas för att skapa nya ordlekar. Detta visade på att just homonymer är lättare att generalisera än övriga ordlekar, och mitt råd är man försöker göra dessa två val och använda andra tillvägagångssätt endast om dessa inte fungerar. Vad gäller det sista avsnittet utnyttjades ingen av de två teorierna. Det resultat som framgick av analysen var att om en ordlek ska behållas genom ett helt kapitel bör fokus ligga på en röd tråd. Man bör ställa sig frågorna: Vad har författaren för budskap? Finns det en viss stil som ska återges? Finns det liknande ord/ordlekar i svenskan som fungerar? I den översättning jag själv gjorde låg fokus på att hitta ord som i så stor utsträckning som möjligt hade samma innehåll som de i originalet och därmed kunde jag i mångt och mycket följa författarens röda tråd i originaltexten.