Den rättsliga hanteringen av barns utsagor i mål om sexualbrott

Abstract

I förevarande framställning har behandlats den rättsliga hanteringen av barns utsagor i mål om sexualbrott, där en studie av domstols bedömning av tillförlitligheten i barns vittnesmål låtit företas mot bakgrund av den rättsliga apparatens hantering av barnets berättelse i ett initialt skede av rättsprocessen. I mål om sexuella övergrepp mot barn utgår en värdering av de bevis som finns att tillgå – det vill säga barnets utsaga allena – inte sällan från den vuxnes förmåga att förstå och kommunicera. Det av brott drabbade barnet riskerar därmed att försättas i ett svårt underläge gentemot den vuxne, då rättsprocessuella krav utformade i en vuxensfär kan leda till uppkomsten av icke oväsentliga brister i barns uttalanden. Följaktligen har ansetts av avsevärd vikt att tillstå att barnets position i rättssystemet är svag och – vid förekomsten av en partsrelaterad ojämlikhet i processen – bör kompenseras med en ambition om att bättre söka anpassa den rättsliga processen till barns särskilda behov. Avseende den rättsliga hanteringen av barns vittnesmål, och innefattandet av ett rättssäkert/korrekt tillvaratagande av barns intressen i den rättsliga processen, har konstaterats att det härvid synes föreligga en hel del påverkansfaktorer vilka torde kunna inverka negativt på ett sådant tillvaratagande. Av förevarande framställning framgår emellertid att ett uppmärksammande om dessa påverkansfaktorer redan i ett initialt skede i rättsprocessen, mycket väl kan komma att stärka det bevisrättsliga värdet i barns vittnesmål inför en förestående förhandling i domstol. En anpassning av den rättsliga processen till barns kognitiva förmåga utgör härvid en förutsättning för ett rättsäkert tillvaratagande av barnets berättelse, exempelvis genom utformandet av en lämplig förhörsteknik vid förhör med den som ännu ej uppnått 15 års ålder. Den kognitiva intervjun, i förening med ett väl utformat förhörsprotokoll, har här kommit att förespråkas av flera psykologer – då utformandet av en mer barnanpassad förhörsmetodik visat sig leda till frambringandet av mer detaljrika men även fullständiga utsagor. En anpassning av förhöret till barns kognitiva förmåga och villkor, torde sålunda vara av avsevärd vikt – både generellt och i det individuella fallet – vid frambringandet av detaljrika, fullständiga och klara utsagor vilka uppfyller HD:s krav på verklighetsförankring och därmed tillförlitlighet.