EU-domstolen under rättsteoretikernas lupp. En studie av kritiken av EU-domstolen som illegitim rättsskapare ur ett veteskapsteor

Abstract

Med avstamp i en rad, såväl juridiskt som politiskt, kontroversiella domslut från EU-domstolen publicerade Hjalte Rasmussen 1986 sin avhandling On Law and Policy in the European Court of Justice. Rasmussens avhandling representerade ett nytt, mer kritiskt förhållningssätt till studiet av EU-domstolen och beskrev domstolens dömande verksamhet i termer av rättslig aktivism. Under de kommande åren skall också J.H.H Weiler, T.C. Hartley och Ola Wiklund komma att publicera sina bidrag till diskussionen om avgränsningen av EU-domstolens juridiska sfär från lagstiftarens politiska. Weiler underkänner Rasmussens normativa kriterier för att styrka EU-domstolens aktivistiska verksamhet och efterfrågar en rättslig måttstock för utvärdering av domstolens rättspraxis. Hartley, för sin del, går till och med längre i sin kritik än Rasmussen och menar att EU-domstolen otvetydigt gör sig skyldig till rättstillämpning som innebär lagstiftning. Som sista bidrag till debatten om EU-domstolens rättsskapande verksamhet diskuteras Ola Wiklunds avhandling om gränserna för EU-domstolens tolkningsutrymme från 1997. I likhet med ambitionen bakom denna uppsats, det vill säga att diskutera vikten av den vetenskapliga metodens plats i juridisk forskning, har dessa frågor en framträdande plats i Wiklunds avhandling.

I uppsatsens problemformulering ställs frågan varför debatten kring EU-domstolens eventuella rättsskapande funktion tycks ha ebbat ut under det senaste decenniet? Jag menar att en del av svaret står att finna i det faktum att dessa teoretikers forskning inte uppfyller kraven på god vetenskaplig metod. I större eller mindre utsträckning uppvisar de alla brister avseende sina metod- och materialval. Detta har i sin tur resulterat i att dagens rättsvetenskapare svårligen kan tillämpa samma forskningsmetodologi vid utvärderingen av EU-domstolens verksamhet utan de väljer istället andra forskningsteorier i sina studier.

Uppsatsen diskuterar huruvida det är fruktbart för dagens rättsteoretiker att tala om EU-domstolens politiska makt eller om EU-domstolen som lagstiftare? Som svar på den frågan förs fram att rättsvetenskapen, vid sidan av statsvetenskapen, har till uppgift att presentera vetenskapsteoretiskt försvarbara metoder för utvärdering av EU-domstolens eventuella rättsskapande verksamhet. Inte förrän rättsvetenskapen inser vikten av den vetenskapliga metodens plats i juridisk forskning kan frågan om EU-domstolens inblandning inom det rättsskapande arbetet i EU slutligt besvaras.