Oskriven exklusiv bolagsstämmokompetens. En komparativ analys

Abstract

Utgångspunkten i svensk aktiebolagsrätt är att styrelsens förvaltningsrätt enligt 8 kap. 4 § ABL omfattar alla åtgärder som inte är i strid med lag eller bolagets verksamhetsföremål eller inkräktar på stämmans legala exklusiva kompetens. Fördelen med att på detta sätt ange styrelsens förvaltningsrätt negativt är att det medför klarhet och förutsebarhet, vilket minimerar risken för gränsdragningsproblem. Tydlighet avseende gränserna för styrelsens förvaltningsrätt förutsätter emellertid att osäkerhet inte föreligger beträffande omfattningen av stämmans exklusiva kompetens. Utgångspunkten i denna uppsats är att de bestämmelser som anger stämmans legala exklusiva kompetens ska tolkas motsatsvis. Det är dock omdebatterat om motsatstolkning är en strikt regel eller endast en huvudregel med undantag. Flera författare hävdar att den legala kompetensen inte utgör en uttömmande uppräkning av bolagsstämmans exklusiva kompetens. Om så är fallet finns det möjligheter att göra undantag från huvudregeln om motsatstolkning av stämmans exklusiva kompetens. Skulle det föreligga en sådan oskriven exklusiv stämmokompetens så sammanhänger den med en motsvarande inskränkning av styrelsens förvaltningsrätt. Problemet är av stor praktisk betydelse då frågan främst aktualiseras vid beslut av stor vikt för bolaget. Denna uppsats syftar därför till att rättsvetenskapligt undersöka företeelsen oskriven exklusiv bolagsstämmokompetens. I svensk doktrin råder oenighet om både huruvida det existerar en oskriven exklusiv stämmokompetens och hur en sådan i så fall kan motiveras rättsligt. Bland förespråkarna kan två dominerande argumentationslinjer urskiljas. Den traditionella motiveringen till en oskriven exklusiv stämmokompetens bygger på att åtgärder som är osedvanliga eller av ingripande karaktär är förbehållna stämman. Avgörande är således hur åtgärden förhåller sig till bolagets ordinarie verksamhet. Det är emellertid författarens uppfattning att någon oskriven plikt av aktuellt slag knappast föreligger i svensk rätt. Stödet för att styrelsens förvaltningsrätt kan begränsas genom oskrivna regler förefaller otillräckligt. Det torde inte heller finnas något behov av en dylik oskriven plikt eftersom det är möjligt att i bolagsordningen förbehålla stämman beslutanderätten i extraordinära frågor. Den andra argumentationslinjen baseras på att de bestämmelser som anger stämmans exklusiva kompetens i vissa situationer ska tolkas analogt. Styrelsen skulle enligt detta resonemang annars kunna kringgå stämmans exklusiva kompetens. Avgörande för om ett beslut kräver stämmobehandling är enligt denna linje således inte beslutets betydelse för bolaget utan huruvida åtgärden kan anses inkräkta på ändamålen bakom en lagstadgad exklusiv stämmokompetens. Även denna tolkningsmodell bör enligt författarens mening underkännas. Förutsebarhetsskäl gör det olämpligt att utan stöd i lag eller praxis begränsa styrelsens behörighet. Detta särskilt eftersom många av de fördelar som vinns med att definiera gränserna för styrelsens förvaltningsrätt negativt då skulle förfelas. Slutsatsen är således att det mesta talar för att stämmans legala exklusiva kompetens ska tolkas strikt motsatsvis och att det inte i någon form finns en oskriven exklusiv stämmokompetens i gällande svensk rätt. I förutsebarhetens intresse bör det dock i ABL klargöras i vilka situationer styrelsen måste förelägga stämman beslut. Detta bör lämpligen ske genom att styrelsens legala kompetens ändras till att uttryckligen innefatta alla bolagets angelägenheter vilka inte omfattas av de andra organens legala exklusiva kompetens. Som ett alternativ till en sådan förändring kan fasta gränser för krav på stämmobehandling införas. Gränserna för noterade och onoterade bolag bör i sådana fall utformas på olika sätt.