Den ”goda” skolan – en ansats till en denaturalisering av meningen med särskolan

Abstract

Sammanfattning: Denna uppsats inleddes med en enkel fråga: Vad blir man i särskolan? Med bakgrund i den senaste tidens kritik mot att särskolans uppdrag till för stor del definieras av omsorg och vård syftar studien till att undersöka hur subjekt formas i särskolan, hur exkluderingen från den reguljära skolan konstrueras och motiveras.

Mitt ursprungliga fokus var på särskolans verksamhet, men frågeställningen krävde även en dekonstruering av den apparatur som exkluderar elever från grundskolan. Detta innebar att den politiska styrningen av skolan också blev nödvändig att undersöka. Texten utgår ifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv då dagens syn funktionshinder och dess effekter är en konstruerad förståelse, uppkommet ur ett behov av att klassificera och kategorisera människan. Då uppsatsens syftar till att dekonstruera och problematisera förgivettagelser så utgår texten ifrån en Foucaultinspirerad diskursanalys, vilken fokuserar på hur aktörer formas och styrs genom och av diskurser. I texten återges samtal med tre rektorer och fem lärare där jag sökt efter berättelser och en problematisering av den uppfattade verkligheten, detta då vårt språkbruk är tätt kopplat till rådande diskurser. Som verktyg för att denaturalisera det förgivettagna används begrepp från den filosofiska tradition där Nietzsche, Deleuze och Rancière verkar.

Resultatet visar att min ursprungliga fråga inte har något svar. Särskolan frånskiljs den målsträvan som grundskolan utgår ifrån. Särskolans elever upplevs inte kunna uppnå skolningens syfte – att skapa produktiva, samhällsbärande individer. Istället markeras elevernas oförmåga genom en placering i särskolan, en markering som eleven bär med sig hela livet. Detta innebär en allvarlig paradox för särskolans uppdrag, varpå det inte är svårt att förstå att trygghet och självförtroende ses som huvudsakliga syften för särskolans professionella. Personalens berättelser visar en stark omtanke om sina elever men samtidigt en djup oro för vad som kan komma att hända efter skolan, att en förkrossande majoritet av eleverna kommer att fortsätta stå utanför den öppna arbetsmarknaden, evigt tvungna att förlita sig till andras barmhärtighet.

Exkluderingen har livslång påverkan, varpå jag vill påpeka textens relevans för lärarstudenter och verksamma inom skolans verksamhet. De olika skolformerna tenderar att fokusera på sin egen verksamhet, delvis på grund av sin inneboende komplexitet. Frågan om skolans syfte borde dock i större sammanhang lyftas i gemensamma sammanhang, och frågan om särskolans syfte och uppdrag bör i högre grad diskuteras på en politisk nivå, vilka tankestrukturer exkludering beror på och vad en exkludering innebär ur ett längre perspektiv ur både ett individ- och samhällsperspektiv.