Vem är du - egentligen? En bevisrättslig studie av beviskravet för identitet i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning
Sammanfattning
Uppsatsen ”Vem är du – egentligen?” behandlar frågan om hur
beviskravet för identitet är utformat
i ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Utgångspunkten
för forskningsområdet är
den problematik som uppkommit under senare år till följd av en ändrad
praxis från
Migrationsöverdomstolen, där personer från vissa länder – framför allt
från Somalia – för tillfället
inte kan beviljas uppehållstillstånd då de saknar för Sverige giltiga
identitetshandlingar som kan
klarlägga deras identitet. Studien är bevisrättslig, där generella
bevisrättsliga spörsmål behandlas och
sedan kopplas till förvaltningsprocessen i allmänhet och
migrationsprocessen i synnerhet.
Utifrån ett rättighetsperspektiv – rätten till familjeåterförening –
analyseras beviskravet för identitet
de lege lata och dess förhållande till passkravet i 2 kap 1 §
utlänningslagen. En första slutsats är att
beviskravet för identitet tillåts variera beroende av om ansökan om
uppehållstillstånd på grund av
anknytning inlämnas före eller efter inresa i Sverige, till följd av
statens intresse av en reglerad
invandring och gränskontroll.
Passkravets ställning såsom ett i realiteten exklusivt bevis för att
klarlägga identitet, tillsammans med
frågan om Migrationsöverdomstolen genom avgöranden om vad som krävs
för att övriga bevismedel
inte ska anses vara av för enkel beskaffenhet, problematiseras och
slutsatsen som dras är att den fria
bevisvärderingen blir begränsad. De uppställda kriterierna för
bedömning av bevis eliminerar
möjligheterna att styrka sin identitet för den grupp personer som inte
har tillgång till hemlandspass.
Härav går det att tala om att det reellt sett föreligger ett indirekt
absolut passkrav för att klarlägga
identitet, vilket ger anledning att ifrågasätta om inte beviskravet
för identitet egentligen ligger på
nivån utom rimligt tvivel. Det konstateras slutligen att det
föreligger en otillbörlig koppling mellan
bedömningen av om passkravet i 2 kap 1 § UtlL är uppfyllt respektive
om grunderna för
uppehållstillstånd på grund av anknytning är uppfyllda så att ansökan
kan beviljas. Beviskravet
klarlagd identitet blir så ett uttryck för huruvida passkravet i 2 kap
1 § UtlL är uppfyllt eller inte.
I anknytningsärenden där barn är sökande obstrueras möjligheterna till
återförening ytterligare av
det faktum att personkretsen för vilken identiteten måste vara styrkt,
är utvidgad till följd av att ett
barns ställföreträdare måste styrka sin processbehörighet.
För den grupp som inte har möjlighet att styrka sin identitet, utgör
detta en högst problematisk
ordning eftersom rätten till familjeåterförening får vika för behovet
av gränskontroll. Ordningen är
rättsosäker, då det mot bakgrund av att principen om fri bevisprövning
är gällande för
bevisvärderingen inte kan anses acceptabelt att annan bevisning än
pass tillmäts ett alltför lågt
bevisvärde för den grupp vars myndigheter inte ställer ut
identitetshandlingar på ett behörigt sätt.
Rätten till familjeåterförening obstrueras så genom en alltför tät
koppling mellan beviskravet för
identitet och passkravet i 2 kap 1 § UtlL. Denna rättspraxis kan även
sägas stå i rak motsats till vad
lagstiftaren har uttryckt som sin vilja – att tillvarata barnets bästa
i alla utlänningsärenden.
Uppsatsen sista kapitel är framåtblickande och ställer upp ett
beviskrav för identitet de lege ferenda, där
det är tillräckligt att den sökande gör sin identitet sannolik. För
att tillmötesgå statens behov av
gränskontroll och reglerad invandring, är sänkningen begränsad till
fall där det kan konstateras att
sökande har svårigheter vid bevisanskaffningen. Med denna utformning
av beviskravet är
intentionen att rätten till familjeåterförening ska kunna tillvaratas
även för de sökande som inte har
möjlighet att presentera identitetshandlingar på grund av avsaknad av
behöriga myndigheter i
hemlandet.
Examinationsnivå
Student essay
Samlingar
Fil(er)
Datum
2012-09-12Författare
Harrysson, Anna
Serie/rapportnr.
2012:41
Språk
swe