Mot nya destinationer - Om spårvägsutbyggande i Göteborg och Sverige

Abstract

Vår problemformulering kretsar kring miljö och trängsel i städerna där spårvagnen fått igen en viktig roll. Syftet har varit att undersöka investeringar i spårvagnstrafiken i svenska städer. Vi har använt oss av textanalys för att få fram information som inte kan hittas på annat sätt informantintervjuer för att få fram det som inte kom fram i texterna och se hur man arbetar med frågorna i verkligheten för att visa resultatet för uppsatsen på ett lämpligt sätt. Resultatet av vår undersökning visar att man i Sverige har man först byggt upp spårvagnsnätet, sedan lade man ned under en period i mitten av 1900-talet och sedan har man under senaste tjugoåren börjat bygga spårväg på nytt. Medan de flesta av städerna lade ned spårvagnstrafiken gick Göteborg och Norrköping mot strömmen och valde att fortsätta att investera i spårvagnstrafik. Under slutet av 1900-talet började man bygga upp nya spårvagnslinjer i större svenska städer. Spårvagnsutbyggnaden i Göteborg har skett parallellt med bostadsbyggandet i mitten av 1900-talet men bussen kom att konkurrera med spårvagnen allt mer som kollektivt färdmedel. Linjenäten planerades på långsiktigt för att kunna konverteras till antingen buss eller spårvagn alternativt tunnelbana. Under 1970-talet och även 1990-talet förekom diskussioner kring att införa tunnelbana i Göteborg och lägga spårvagnstrafiken under jord. Under 1990-talet började man aktivt planera nya spårvagnlinjer för att åtgärda trängseln och förbättra miljön i de centrala delarna av städerna eftersom bilåkandet hade ökat. I och med att spårvagnarna åker på separata banvallar skulle en del av trängseln kunna åtgärdas. Sättet att transportera sig har förändrats genom tiderna; från att man förr i tiden transporterade på land sig främst till fots och olika hästtransporter så övergick man till mekaniska fordon i form av spårvagnar och senare motordrivna fordon som bussar.