Taking Rights Too Seriously --Efter rättighetsruset; realistisk nykterhet?

Abstract

Föremålet för denna studie är den gränsdragning mellan individens bästa och kollektivets bästa som alla samhällen måste göra. Närmare bestämt är det den centrala roll som framväxten av individuella rättigheter har inneburit för denna gränsdragning som är utgångspunkten för granskningen. Uppsatsen visar på hur inte bara det demokratiska systemets uppbyggnad, med sin syn på maktdelning och rättigheter, utan även synen på den gällande rätten är nödvändiga komponenter för att kunna göra denna gränsdragning på ett bra sätt. Min ståndpunkt har blivit att vad gäller den här gränsdragningen är den verksamhet som bedrivs i domstolar inte stort skild ifrån den verksamhet som bedrivs i det lagstiftande organet. Detta innebär att min syn på begreppet gällande rätt blir vidare än i den gängse, mer strikt rättspositivistiska, uppfattningen.

Studien redogör för hur framstående tänkare genom tiderna sett på relationen mellan medborgaren och samhället och visar hur dessa tankar idag finns återgivna i våra demokratiska systems fundament, nationernas författningar. I dagens moderna demokratier finner man den ovan nämnda gränsen där medborgarnas individuella rättigheter börjar och det folkvalda organets möjligheter till lagstiftning därmed slutar. Systemen varierar dock i utformning beroende på nationernas olika historia och vilka tänkare man tagit mest intryck av, vilket framgår i ett avsnitt som behandlar just demokratins olika ansikten. Sverige och frågan om hur vårt eget system formats genom tiderna är i fokus i uppsatsen och närmare bestämt hur vi successivt gått mot en allt större betydelse för individuella rättigheter jämfört med en period i mitten av 1900-talet då synen på rättigheter snarare var den rakt motsatta.

För att kunna säga något om denna gräns och hur konflikten mellan de båda motstående intressena ser ut redogör jag mer i detalj för de rättsteorier som främst legat bakom diskussionen i Sverige. Dessa teorier får återverkningar såväl mot den demokratiska beslutsprocessen som mot den gällande rätten. Uppsalaskolans åskådning, som lånar ifrån Marx och Bentham och varnar för de privilegiebevarande rättigheterna, ställs mot Dworkins kraftfulla analys av rättspositivismens tillkortakommanden vid skipandet av rättvisa i de svåra fallen. Dessa teorier får utgöra bakgrunden för mina egna slutsatser där jag redogör för den gällande rätten som någonting som måste erkännas innefatta båda dessa ytterligheter.

Redogörelsen över hur vår regeringsform förändrats sedan den period som kallats det författningslösa halvseklet visar tydligt hur rättigheter som medel för att inskränka den demokratiska beslutsprocessen successivt ökat i omfattning. Mot detta rådande paradigm med rättigheter som garant mot majoritetens tyranni finns det kritik och jag låter en teori som kräver rättigheternas avskaffande bli utgångspunkt i frågan om hur vi skall gå till väga för att bäst finna balansen mellan individen och samhället. Mitt förslag till lösning är återigen en mittenposition där den demokratiska processen under rätt förutsättningar klarar av att finna en god balans snarare än att lösningen skulle stå att finna ute på endera sidan. Jag vill även passa på att här säga att Thomas Thorilds påstående att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större lämpar sig väl att ha i bakhuvudet under läsningen av uppsatsen, vilket jag även anknyter till avslutningsvis.