Jämkning av ansvarsbegränsande klausuler i kommersiella förhållanden. En analys av ansvarsbegränsningen i FAR:s allmänna villkor för rådgivningstjänster.

Abstract

Uppsatsen behandlar huvudsakligen skäligheten beträffande så kallade ansvarsbegränsande klausuler i rådgivningsbranschen. På detta område spelar branschorganisationen FAR:s standardavtalsliknande dokument ”allmänna villkor för rådgivningstjänster version 2011.1” en betydande roll. I avtalets klausul 13.5 återfinns en typ av ansvarsbegränsning som innebär att uppdragstagarens maximala ansvar begränsas till det högsta av två gånger arvodet och tio prisbasbelopp. Mot bakgrund av att avtalets materiella, snarare än formella, riktighet på senare tid har fått större betydelse i svensk rätt och med hänsyn till att aktörerna på rådgivningsmarknaden ofta intar en överlägsen ställning vad gäller både storlek och kunskap diskuteras hur den specifika klausultypen kan tänkas fara vid en skälighetsprövning med stöd av 36 § avtalslagen. För att kunna analysera den aktuella klausultypens skälighet behandlas ett antal underliggande frågeställningar. Inledningsvis placeras FAR:s allmänna villkor i ett rättsligt sammanhang där en jämförelse med standardavtalsrätten görs. Vidare behandlas 36 § avtalslagen som är själva medlet för skälighetsprövningen samt vilka argument och omständigheter som kan tänkas inverka på klausultypens skälighet. Dispositionen i denna är snarlik de rekvisit som återfinns i 36 § avtalslagen. Avslutningsvis görs en analys av klausultypens skälighet där den slutsats som låter sig dras är att ansvarsbegränsningen i FAR:s allmänna villkor för rådgivningstjänster klausul 13.5 mycket väl kan komma att bli bedömd som oskälig. En bedömning från fall till fall måste emellertid göras.