dc.description.abstract | Ambitionen med min uppsats är att undersöka vilka reflexiva partikelförbindelser
med formen verba upp sig, som bär på en eller flera
helhetsbetydelser vilken/vilka inte kan utläsas ur de enskilda delarna.
Förhoppningen är även att fastställa vilken konstruktionsgrammatisk
konstruktion en sådan betydelse kan kopplas till. Det är i viss mån en
sökande uppsats med en stark föraning, snarare än en konkret hypotes,
om att en eller flera helhetsbetydelser går att utläsa ur den formen.
Den teoretiska ansatsen utgörs främst av konstruktionsgrammatik,
som delvis ställs i kontrast till en bitvis lexikografiskt driven metod.
Grundtanken är att utgå ifrån den lexikografiska informationen i Svensk
ordbok som gäller för verbvariabeln, upp och sig, samt vanligt förekommande
lexikaliserade förbindelser, för att sedan undersöka hur pass
motiverad helhetsbetydelsen är utifrån delarna, samt hur delarna
motiverar helhetsbetydelsen. Om en sådan motivering är svag, svarar
detta delvis mot konstruktionsgrammatikens krav på en konstruktion,
och motiverar en fortsatt syntaktisk analys.
Undersökningsmaterialet är hämtat ur korpusen skönlitteratur med
hjälp av konkordansverktyget Korp 2.0; revision 65085, tillhörande den
nationella resursen Språkbanken vid Göteborgs Universitet.
Min undersökning visar att samtliga reflexiva partikelförbindelser i
undersökningsmaterialet har en oförutsägbar, eller snarare sagt en svagt
motiverad helhetsbetydelse. Mot bakgrund av den lexikografiska
informationen framträder två möjliga konstruktioner, vilka benämns
graduell modifierare och diskret modifierare. Den förstnämnda utmärks
av att upp modifierar betydelsen av verbet till ett komparativt adjektiv,
som sedan sig förmedlar till subjektsrollen i satsen. Den sistnämnda
fungerar på liknande sätt med den skillnad att den är diskret, dvs. att den
tillskriver subjektet ett binärt tillstånd, dvs. i betydelsen ʼantingen ellerʼ.
Det uppstår dock ett problem vid den syntaktiska analysen som den
här uppsatsen inte lyckas ge en fullgod lösning på. Problemet bottnar i
svårigheterna att skilja dessa konstruktioner åt syntaktiskt, då de visar
tendenser till att vara polysema konstruktioner, dvs. samma form men
skilda betydelser. Ett antagande om en konstruktionaliseringsprocess –
vilket kan sägas vara en övergripande språkförändringsprocess i vilken
grammatikalisering- och lexikaliseringsprocesser ses som instanser –
presenteras som en möjlig lösning på problemet. | sv |